Risk att gå ur facket med pensionen runt hörnet

2012-06-19 När pensionsåldern närmade sig ansåg Birgit Eriksson att det inte var så stor vits att vara med i facket längre. Hon gick ur, men bara en kort tid därefter kom hon att ångra sitt beslut.

Efter 23 år på samma företag och eftersom hon nästan kunde räkna dagarna fram till pensionen, gick Birgit Eriksson ur facket. Några år tidigare, när amerikanska ägare tog över företaget och bytte namn till GE Healthcare, hade det visserligen skett en markant förändring av personalpolitiken som framför allt de äldre anställda reagerade på, men Birgit kände sig trygg.

- Jag trodde de var nöjda med mig.

Beskedet kom som en blixt från klar himmel. Birgits tjänst skulle dras in och arbetsgivaren ställde henne inför ett ultimatum: Ta en tjänst på en annan avdelning eller säg upp dig själv.

Men Birgit ville varken ha den erbjudna tjänsten, som hon inte ansåg likvärdig den gamla, eller säga upp sig. Hon sökte hjälp hos fackklubben.

- Jag fick veta att jag hade rätt till 12 månaders uppsägningstid om jag istället blev uppsagd på grund av arbetsbrist.

Efter några möten med arbetsgivaren som hon upplevde som mycket obehagliga och till och med hotfulla, och efter att ha fått ett brev hembudat med varnande ord om arbetsvägran, gick Birgit med i facket igen. Klubben valde att företräda henne trots att den lika gärna kunnat neka henne hjälp eftersom hon faktiskt inte var medlem när problemen började.

Arbetsgivaren framhärdade i att Birgit skulle säga upp sig och få sex månadslöner eller ta tjänsten, men nu kunde facket sköta alla kontakter. Hon fick också hjälp att anmäla personalavdelningens agerande internt.

- Jag var mycket kritisk mot hur personalavdelningen behandlat mig. Jag upplevde alla märkliga möten och krav på att jag skulle säga upp mig som oerhört kränkande. Jag förstår inte varför de inte bara sa upp mig. Jag har en känsla av att de trodde att jag skulle vara snäll och foglig och att de skulle kunna komma undan med sina krav för att de visste att jag inte var med i facket, säger Birgit. 

Under hela tiden fortsatte hon att jobba och hennes chef agerade som att Birgit skulle ta den nya tjänsten. Situationen tog all Birgits energi, hon hamnade i obalans och fick sömnproblem. Till sist uppmanade klubben henne att gå till företagsläkaren.

Birgit blev sjukskriven och tiden gick, men efter att några chefer högre upp i organisationen fått nys om konflikten träffade klubben till slut en överenskommelse om 12 månaders arbetsbefriad uppsägningstid. Men det framgick inte vem som sagt upp vem, så när Birgit senare sökte sig till Trygghetsrådet, stötte hon på patrull. Och en ny utdragen cirkus tog vid.

Först nu, snart två år efter beskedet, har hon fått ut allt hon har rätt till och kan lägga den utdragna historien bakom sig.

- Nu klarar jag mig fram till pensionen, men hade jag varit tio år yngre är det tveksamt om jag hade vågat stå på mig, säger Birgit Eriksson. 

- Så länge du har en anställning har du ingen skyldighet att säga upp dig, säger Thomas Fahrenholz, ombudsman i region Uppland.

- Om arbetsgivaren vill omplacera dig är det din fulla rätt att tacka nej - och att tacka nej till en erbjuden tjänst är inte arbetsvägran. Däremot kan arbetsgivaren om de har uppfyllt sin omplaceringsplikt i samband med förhandling, eventuellt anses ha saklig grund för uppsägning på grund av arbetsbrist.