Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Är detta välfärd?

Arbetsförmedlingen har de senaste åren anordnat mässor där långtidsarbetslösa tvingats välja FAS3-plats. Arbetsförmedlingen övervakar att FAS3-företagen sköter sig och att "fångarna" är på plats. Fångarna får inte gå någon arbetsmarknadsutbildning längre och inte heller läsa universitetskurser. De måste gå till sin FAS3-plats 40 timmar i veckan utan semesterrätt och utan kollektivavtal.
Publicerad 28 oktober 2014, kl 10:43

Om en fånge missköter sig dras aktivitetsersättningen in. Aktivitetsersättningen är på max 680 kr per dag om man är med i a-kassan. Om man skulle ta obetald ledighet för att man mår dåligt eller inte mentalt orkar gå till FAS3-platsen kan man förlora sin a-kassebaserade ersättningsnivå och halka ned till 223 kr om dagen. Man kanske mår dåligt pga av mobbing och kränkningar. Läkare får inte sjukskriva. Det finns människor som av olika anledningar lämnar detta vidriga system men då måste man leva på någonting annat, sin partner eller försörjningsstöd. Försörjningsstöd får man bara om man inte har några pengar på bankboken. Hus och bostadsrätt måste säljas.

Golvet för aktivitetsstöd är fortfarande 223 kr per dag för de som saknar a-kassa och 320 kr per dag för de som är med i a-kassan. Är detta välfärd? Ska man som arbetslös straffas och behandlas som skit när man redan haft tillräckligt med otur i livet? Ska arbetsförmedlingen verkligen syssla med "samhällstjänst" och "övervakning" -kanske de skulle införlivas med Kriminalvården i stället. Ska skattemedel gå till FAS3-anordnare och "samhälsllstjänst"?

Enligt sociologen Emile Durkheim ökar självmord och självmordbenägenheten pga av samhällsfenomen som övervakning, kontroll, frihetsbegränsning, meningslöshet s k sociala fakta -  ett resultat av Alliansens politik!

//Eva

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson