Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbeta för det ena könets rättigheter är inte en riktig fackförening

Det är med stigande förvåning jag läser vad min representant för Unionen:Public Affairs, Seher Yilmaz, skriver i sina krönikor på sajten Nyheter24.se. Det står klart för mig att hon inte ser som sitt uppdrag att representera det manliga könet i sitt arbete.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 22 mars 2013, kl 09:39

Ett stort antal av hennes krönikor har en uppenbart negativ ton gentemot män och många av dem säger i klartext att enbart kvinnor skall stöttas och lyftas.

Om detta är Unionens sätt att rekrytera unga talanger som representanter för sina medlemmar, Public Affairs arbetar med kontakter med makthavare, så ser jag inte någon mening med att vara medlem längre. En fackförening vars höga representanter ser som sitt uppdrag att enbart arbeta för det ena könets rättigheter är inte en riktig fackförening. Ytterst obehaglig upptäckt.

Tor Sigvardson

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson