Fokusera på det positiva i tillvaron, tänka efter vad jag har i mitt liv som är bra.
Ta tillvara varje dag och nya möjligheter - vara öppen för dessa.
Fundera över vad man vill arbeta med bortsett från tidigare yrkesliv; kanske nya idéer formas.
Umgås med kloka och förstående personer och diskutera med dem.
Sist men inte minst: finn ett sätt för avslappning - detta ger ny kraft och nya insikter.
Vad betyder arbets-lös? Är man utan arbete? Alltså i ordets rätta bemärkelse? Innebär det att vara lös och ledig när man klassas som arbetslös? Känner man sig som en parasit på samhället? Känner man sig onyttig och utanför samhället? Finns det arbete för alla som vill arbeta? Kan man få gå omkring och göra ingenting?
Liknande kommentarer och frågor har surrat omkring mig sedan jag blev arbetslös för ca 10 år sedan. Det finns riktigt roliga exempel: "Har Du funderat på att söka sekreterarjobb?" (vilket jag hade gjort ett antal år utan att det "gått in"), "Har Du sökt jobb hos Elgas?" (en damkonfektionsaffär; jag har aldrig varit i den branschen) och "Jag har aldrig känt någon som är arbetslös..." (med stora frågetecken i ögonen). Man kanske är ett UFO för vissa. Väldigt få har kunnat sätta sig in i och förstå situationen, kanske med all rätt, om de inte själva eller ens känner någon, som varit i samma sits...
En del tror och förutsätter att man är bitter och besviken på ALLT. De gånger jag känt mig besviken har varit då jag sökt en tjänst som jag trodde skulle passat mig och inte fått den. Men att ständigt känna sig besviken för att man inte blir kallad till intervju då man är en av 5-6-7-800 sökande på en tjänst - ja, då kan jag inte känna besvikelse. Då gäller det att inse fakta och ta nya tag och tänka att nästa gång är det kanske min tur. När t.o.m. handläggare på AF säger att man inte kommer i första högen bland uttagningen, när man passerat de 50, ja, då är det bara att "gilla läget".
Då kommer den stora frågan! VAD HAR JAG SYSSLAT MED under dessa 10 år?! Jag valde att försöka hitta praktikplatser där jag kände att jag gjorde någon nytta och som faktiskt också kunde leda till arbete. Mitt första år med bidrag var under en tjänstledighet för omskolning - det var en stor förmån att få sätta sig på skolbänken vid 52 års ålder, få kursen betald och dessutom erhålla CSN-bidrag under tiden. Allt var frid & fröjd tills jag blev uppsagd, vilket var helt förståeligt, det berodde på arbetsbrist. Det var nu jag fick känna av arbetslöshetens kalla verklighet.
Att "vända på myntet" - istället för att gräma mig och bli besviken för en situation som jag själv inte rådde över - var mitt sätt att överleva. Jag försökte ta till vara alla berikande erfarenheter de människor och arbetsplatser gav mig som jag sökte mig till. Det var 9 praktikplatser, några få arbetstillfällen samt egen verksamhet som höll mig uppe under åren. Hade jag varit kvar på min gamla arbetsplats hade jag givetvis inte kommit i kontakt med alla nya människor jag lärt känna. Genom varierande arbetsuppgifter har jag nu mer kunskap och kompetens i bagaget vilket jag är oerhört glad och tacksam för! För mig är detta livskvalitet. Myntets baksida är med andra ord bättre än framsidan, vilket jag nu kan erkänna med facit i hand.
Undrens tid är inte förbi... nu har jag fått en tjänst som jag trivs mycket bra med! Att jag fick den beror nog till stor del på just den situation jag varit i och att kunna vända på myntet...
Avslutningsvis påminner jag om sinnesrobönen: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, förstånd att inse skillnaden...
"Kristina i Malmö"
