Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Arbetslös - vända på myntet

Hur gör man för att finna energi och inspiration i sitt jobbsökande? Hur gör man för att orka med vardagen? Det är förstås olika för alla människor - för min del kan jag förmedla följande råd som hjälpt mig att hålla modet uppe:
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 18 oktober 2013, kl 11:17

Fokusera på det positiva i tillvaron, tänka efter vad jag har i mitt liv som är bra.                                                         
Ta tillvara varje dag och nya möjligheter  -  vara öppen för dessa.                                                                         
Fundera över vad man vill arbeta med bortsett från tidigare yrkesliv; kanske nya idéer formas.                     
Umgås med kloka och förstående personer och diskutera med dem.                                                                     
Sist men inte minst: finn ett sätt för avslappning - detta ger ny kraft och nya insikter.

Vad betyder arbets-lös? Är man utan arbete? Alltså i ordets rätta bemärkelse? Innebär det att vara lös och ledig när man klassas som arbetslös? Känner man sig som en parasit på samhället? Känner man sig onyttig och utanför samhället? Finns det arbete för alla som vill arbeta? Kan man få gå omkring och göra ingenting?

Liknande kommentarer och frågor har surrat omkring mig sedan jag blev arbetslös för ca 10 år sedan. Det finns riktigt roliga exempel: "Har Du funderat på att söka sekreterarjobb?" (vilket jag hade gjort ett antal år utan att det "gått in"), "Har Du sökt jobb hos Elgas?" (en damkonfektionsaffär;  jag har aldrig varit i den branschen) och "Jag har aldrig känt någon som är arbetslös..." (med stora frågetecken i ögonen). Man kanske är ett UFO för vissa. Väldigt få har kunnat sätta sig in i och förstå situationen, kanske med all rätt, om de inte själva eller ens känner någon, som varit i samma sits...

En del tror och förutsätter att man är bitter och besviken på ALLT. De gånger jag känt mig besviken har varit då jag sökt en tjänst som jag trodde skulle passat mig och inte fått den. Men att ständigt känna sig besviken för att man inte blir kallad till intervju då man är en av 5-6-7-800 sökande på en tjänst - ja, då kan jag inte känna besvikelse. Då gäller det att inse fakta  och ta nya tag och tänka att nästa gång är det kanske min tur. När t.o.m. handläggare på AF säger att man inte kommer i första högen bland uttagningen, när man passerat de 50, ja, då är det bara att "gilla läget".

Då kommer den stora frågan! VAD HAR JAG SYSSLAT MED under dessa 10 år?! Jag valde att försöka hitta praktikplatser där jag kände att jag gjorde någon nytta och som faktiskt också kunde leda till arbete.  Mitt första år med bidrag var under en tjänstledighet för omskolning - det var en stor förmån att få sätta sig på skolbänken vid 52 års ålder, få kursen betald och dessutom erhålla  CSN-bidrag under tiden. Allt var frid & fröjd tills jag blev uppsagd, vilket var helt förståeligt, det berodde på arbetsbrist. Det var nu jag fick känna av arbetslöshetens kalla verklighet.

Att  "vända på myntet" - istället för att gräma mig och bli besviken för en situation som jag själv inte rådde över - var mitt sätt att överleva. Jag försökte ta till vara alla berikande erfarenheter de människor och arbetsplatser gav mig som jag sökte mig till. Det var 9 praktikplatser, några få arbetstillfällen samt egen verksamhet som höll mig uppe under åren. Hade jag varit kvar på min gamla arbetsplats hade jag givetvis inte kommit i kontakt med alla nya människor jag lärt känna. Genom varierande arbetsuppgifter har jag nu mer kunskap och kompetens i bagaget vilket jag är oerhört glad och tacksam för! För mig är detta livskvalitet. Myntets baksida är med andra ord bättre än framsidan, vilket jag nu kan erkänna med facit i hand.

Undrens tid är inte förbi... nu har jag fått en tjänst som jag trivs mycket bra med! Att jag fick den beror nog till stor del på just den situation jag varit i och att kunna vända på myntet...

Avslutningsvis påminner jag om sinnesrobönen: "Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,  mod att förändra det jag kan, förstånd att inse skillnaden...

"Kristina i Malmö"

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman