Industriavtalet, samarbetsavtalet mellan fack och arbetsgivare som ger den konkurrensutsatta industrin en lönenormerande roll i avtalsrörelserna, började tillämpas 1998.

Sedan dess har produktivitetsökningarna legat på 5,5 procent per år, samtidigt som de reala arbetskraftskostnaderna ökat med 2,3 procent per år. I omvärlden är det få länder som når upp till samma nivåer. Den reala arbetskraftskostnaden, med hänsyn tagen till inflationen, ligger till exempel en procentenhet högre än genomsnittet för de västeuropeiska länderna. Produktivitetsökningen var dubbelt så hög som i Västeuropa.

- Det är klart att det kan finnas flera saker som spelar in. Men man kan konstatera att det finns ett samband: de här femton åren har varit bra och industriavtalet har funnits under den perioden, säger Göran Nilsson, kanslichef på Facken inom industrin.

- Industriavtalet har inneburit stabilitet genom att fack och arbetsgivare tar hänsyn både till industrins konkurrenskraft och samhällsekonomin i övrigt.  Om vi jämför med 1970- och 1980-talet var det oftare så att lönebildning och samhällsekonomin kom i konflikt med varandra.

Att produktivitetsökningen varit så stor jämfört med ökningen av arbetskraftskostnaderna betyder inte att företagens vinster ökat i motsvarande grad.

- Priserna på industrins produkter har inte ökat lika mycket som konsumentprisinflationen. Vår bild är att vinsternas förhållande till lönerna varit relativt konstant sett till hela perioden med Industriavtalet.

I fjol var arbetskraftskostnaden, det vill säga lön plus arbetsgivaravgifter och försäkringar, i snitt 334 kronor per timme. Bara tre västeuropeiska länder i rapporten hamnar högre: Norge, Schweiz och Belgien.

- Sverige har stigit på rankingen utifrån arbetskraftskostnaderna, det kan man se som ett kvitto på vår högre produktivitetsutveckling. Sedan finns det en gräns naturligtvis, om man skulle få så höga arbetskraftskostnader att man inte klarar av handeln med omvärlden skulle det inte vara bra, säger Göran Nilsson