Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Funktionsnedsatta kan jobba efter egen förmåga

Flera förslag i utredningen om sjukersättningen kan bidra till att en ökad andel personer med funktionsnedsättning kan arbeta utifrån sin förmåga. Det finns också mycket du som fackligt aktiv kan göra för att bidra till att fler får jobb, skriver företrädare för DHR.
Publicerad 21 september 2021, kl 07:01
Colourbox
Kristian Cornell och Åsa Strahlemo på DHR uppmanar fler fackligt aktiva att jobba för att funktionsnedsatta ska få jobb. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Wake up every day, feeling the same way…. I´m gonna go to work…” Vi är säkert ganska många som känner igen oss i låten Work av Broder Daniel när vi vaknar upp en mörk kylslagen onsdagsmorgon i november och ska ta tåget till arbetet. Det finns dock en annan stor grupp som inget hellre önskar än att få ett jobb att ta sig till på morgonen.

Arbetslösheten för personer med funktionsnedsättning har historiskt sett varit högre än för befolkningen i övrigt, oavsett konjunkturläge. Enligt SCB har 16 procent av Sveriges befolkning i arbetsför ålder en funktionsnedsättning och av dessa har cirka 230 000 personer någon typ av sjukersättning.

Det finns en grupp som inget annat önskar sig än att få ett jobb

Andelen sysselsatta är lägre bland personer med funktionsnedsättning än i befolkningen totalt. År 2020 var sysselsättningsgraden för personer med funktionsnedsättning 67 procent, jämfört med 77 procent i befolkningen totalt. Det finns människor som inte kan yrkesarbeta alls på grund av sin funktionsnedsättning och därför har sjukersättning på 100 procent. Andra med sjukersättning skulle kunna testa sin förmåga under trygga förutsättningar.

Vi på DHR tror att flera förslag från utredningen ”Sjuk-och aktivitetsersättning samt förmåner vid rehabilitering” skulle kunna vara bra för många människors hälsa och välbefinnande.

Ett förslag handlar om att personer med sjukersättning ska kunna aktivera sig upp till tio timmar per vecka genom ideella uppdrag, utan att riskera rätten till sjukersättning. Varför kan det vara bra? Jo, som anställd eller egenföretagare arbetar individen efter arbetsgivarens och arbetslivets givna ramar, medan exempelvis mindre ideella uppdrag kan skötas på det sätt individen klarar av, när och om den orkar.

Att vara en del av ett sammanhang är ett basalt mänskligt behov

Att efter egna förutsättningar kunna bidra och att vara en del av ett sammanhang är ett basalt mänskligt behov. Genom ideellt arbete har en person dessutom möjlighet att prova sin fysiska förmåga i en säker miljö, utan krav och ramverk – något som kan möjliggöra yrkesarbete i ett senare led.

Utredningen ger också flera andra förslag som vi ställer oss positivt till, som till exempel förändrat arbetsmarknadsbegrepp och flexiblare regler för att faktiskt kunna prova att arbeta.

Förutom att arbete kan ge en inkomst har det också flera andra viktiga dimensioner; det ger gemenskap, sammanhang, mening, identitet, mål och personlig utveckling. Personer som inte kan eller ges möjlighet att arbeta går således miste om de hälsofrämjande effekter som ett dagligt arbete ger. Den självskattade hälsan hos personer med funktionsnedsättning är inte oväntat betydligt lägre än för befolkningen i övrigt.

Trots vilja och meriter uppkommer ofta hinder för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden. Bland DHR:s medlemmar handlar detta många gånger om bristande tillgänglighet eller bristande kunskap hos arbetsgivare.

Du som fackligt aktiv kan faktiskt göra skillnad genom ditt agerande. Vi ger här fyra konkreta tips för dig att ta med dig.

  • Känner du och din fackklubb till de stöd som finns att få hos Arbetsförmedlingen för personer med funktionsnedsättning? Och ännu viktigare – känner din arbetsgivare till att arbetsplatsen kan få en anpassning subventionerad?
     
  • Om din arbetsgivares lokal är K-märkt betyder det ofta att det krävs tillstånd för ombyggnation och anpassning. ”K-märkt” är sällan ett förbud och är heller inte en juridisk term.
     
  • Omställningen under pandemin har tydligt visat att det går att individanpassa arbeten genom exempelvis flexibel arbetsort, flexibel arbetstid och digitala lösningar. Det finns sällan bara ett sätt att lösa en uppgift på.
     
  • En personlig egenskap som noggrannhet kan vara lika eftersträvningsvärt som en faktisk merit. Hur ser din arbetsgivares profilbeskrivningar i jobbannonser ut?

DHR arbetar aktivt med arbetsmarknads- och sjukförsäkringsfrågorna och vi tror att vi tillsammans kan skapa bättre möjligheter för alla att arbeta och försörja sig efter förmåga.

/Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR - Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet                                  

/Kristian Cornell ombudsman, DHR

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen