Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så bör företag hantera vaccinvägrare

Många anställda känner en oro för att komma tillbaka till kontoret, särskilt eftersom alla anställda kanske inte är vaccinerade. Så här kan en arbetsgivare tänka kring sitt arbetsmiljöansvar.
Publicerad 19 oktober 2021, kl 10:04
Colourbox
Det är inte förbjudet att fråga anställda om de är vaccinerade. Däremot får man inte föra register eller sprida vidare uppgifterna, skriver Ida Ljungberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

En av de mest aktuella frågorna just nu är hur arbetsgivare ska hantera frågan om ovaccinerade medarbetare på arbetsplatsen. Är frågan en svår nöt att knäcka eller har den på många arbetsplatser blivit onödigt problematiserad?

Utgångspunkten är arbetsgivarens skyldighet att säkra en god arbetsmiljö, vilket omfattar alla tänkbara åtgärder för att förebygga risker för ohälsa och skada i arbetet, däribland riskerna att smittas av covid-19.

Det finns inga universallösningar som passar för alla verksamheter, dock finns verktygen för att hitta bra lösningar för risker som finns för smitta på jobbet. Genom att använda systematiskt arbetsmiljöarbete med undersökning, riskbedömning, åtgärder och uppföljning, i dialog med skyddsombud och medarbetare kan både risker för smitta och oro tas bort. Som vid alla typer av problem eller bekymmer på en arbetsplats är rådet att ha en dialog om det. Vad är det som är orsaken och vad kan göras åt problemet?

Arbetsgivarens åtgärder för att minska riskerna ska göras i följande prioritetsordning: I första hand ska riskerna tas bort, i andra hand ska åtgärder vidtas för att begränsa och hantera riskerna och i tredje hand om riskerna inte kan tas bort eller begränsas måste medarbetarna skyddas med personlig skyddsutrustning.  

Inte förbjudet att fråga medarbetare om de är vaccinerade

Som ovaccinerad kvarstår ett ansvar över att fortsatt följa Folkhälsomyndighetens restriktioner som att hålla avstånd, undvika onödig trängsel och särskilt undvika nära kontakter med äldre och riskgrupper. Detta gäller såväl på jobbet som på fritiden. Om arbetsgivaren får information om att en medarbetare är ovaccinerad får en individuell riskbedömning göras. Som medarbetare gäller också att iaktta och följa de ordnings-och skyddsföreskrifter som arbetsgivaren fastställer.

Det är inte förbjudet för arbetsgivaren att fråga sina medarbetare om de är vaccinerade, men det är inte tillåtet att föra ett register över uppgiften eller föra vidare sådan integritetskänslig information, då det strider mot GDPR. Det är heller inte rimligt eller en lösning att ha en policy med ett generellt förbud som hindrar ovaccinerade att komma in till arbetsplatsen. En sådan policy skulle kunna innebära att arbetsgivaren bryter mot anställningsavtalet och handlingen riskerar även att betraktas som kränkande särbehandling. 

Kan vara befogat med ett vaccinationskrav för att få utföra vissa arbetsuppgifter

Arbetsgivare bör föregå med gott exempel genom att uppmuntra till att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och underlätta för fler att vaccinera sig genom att vara generösa och tillåta medarbetare att göra det under arbetstid utan löneavdrag. 

Inom vissa yrkesgrupper, såsom vård och omsorg, kan det vara befogat med ett vaccinationskrav för att få utföra vissa arbetsuppgifter. Om kravet på vaccin är det enda skydd som arbetsgivaren kan vidta mot smittspridning och för att arbetsuppgifterna ska kunna genomföras så kan det vara ett rimligt krav. Den som inte är vaccinerad skulle då efter riskbedömning kunna få andra uppgifter eller bli omplacerad, för en tid eller permanent.

I detta sammanhang spelar också patientsäkerhetsaspekten in. För de flesta andra yrkesverksamma kan det dock antas finnas andra åtgärder som är rimligare att vidta i arbetsmiljöarbetet för att förebygga smittspridning. De flesta har trots allt hittills kunnat utföra sina arbetsuppgifter utan tillgång till vaccinet

Även om man som arbetsgivare skulle vilja att någon står med facit i hand och talar om hur man ska agera i vaccinationsfrågan stannar det tyvärr vid ett önsketänkande. Till syvende och sist är det arbetsgivaren som ansvarar för att hitta lösningar på de risker och problem som finns i den egna verksamheten.

Det är ändå värt att betänka att trots att arbetsmiljöansvaret för arbetsgivaren är detsamma nu som det varit de senaste 18 månaderna har förutsättningarna förbättrats, många har numera ett gott skydd mot covid-19 via vaccinet. Hur länge vi har det skyddet, återstår att se. Därför behöver arbetsgivare, likväl som enskilda individer följa utvecklingen och rekommendationerna i samhället, ta sitt eget ansvar och fortsatt göra det var och en kan för att skydda oss själva och varandra. Vad är annars alternativet?

/Ida Ljungberg, HR- och arbetsrättsexpert Simployer.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen