Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Föreningslivet har demokrati i blodet

I all sin enkelhet är årsmöten för en klubb eller förening demokrati i sin finaste form. Gör din röst hörd, ta ett uppdrag och påverka det lilla du kan, skriver Maria Nilsson.
Publicerad 12 mars 2024, kl 06:00
Knutna händer som sträcks upp i luften
Att vara delaktig på ett årsmöte för en förening är att utöva demokrati i det lilla, skriver Maria Nilsson. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Samtidigt som det kommer rapporter om att det blir färre och färre länder som är kan definieras som demokratier så har många fackligt förtroendevalda inom Unionen haft bråda dagar, då de har planerat för sina årsmöten i klubbarna. 

De har skickat kallelser i rätt tid, gjort dagordningar, skrivit verksamhetsberättelser, letat folk till olika uppdrag, skrivit motioner och gett motionssvar. Man har gått igenom ekonomin, uppdaterat stadgarna, bokat mat och lokal om man har haft ett fysiskt möte och kanske hittat något dragplåster för att få fler att komma.

Men det är inte bara inom Unionen och i klubbarna detta görs utan i alla medlemsstyrda organisationer. I allt från bostadsrättsföreningar, idrottsföreningar, frimärksföreningar och många, många andra.

Det är här man kommer att leva demokrati

Allt detta görs för att kunna hålla årsmöte, som är det högsta beslutande organet i klubben. Det är där medlemmarna har den största möjligheten att påverka och med kraft göra sin röst hörd. Tillsammans med andra på årsmötet så diskuterar man, för att sedan besluta om inriktning och vilka som ska företräda klubben under det kommande året.

Innan årsmötet kan man ha skrivit en motion, nominerat någon eller själv stått till förfogande för ett uppdrag.

Det är här man kommer att leva demokrati. Man kommer att höra och läsa vad styrelsen berättar om det gångna året. Man kommer att se hur de har skött ekonomin och förhoppningsvis ge ansvarsfrihet efter rekommendation från revisorerna. Man kommer att rösta kring motioner som sedan styrelsen ska arbeta med framöver. Man kommer också att välja personer som ska ta förtroendeuppdrag inom klubben och driva det som årsmötet beslutar.

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära

Utan att man tänker på det så är det demokrati som man håller på med. För i all sin enkelhet så är det så  demokrati ser ut. 

Att ta på sig detta viktiga och fina uppdrag är en ära. Att få representera medlemmar och få deras förtroende är stort det ska man ha respekt för. Också att driva de beslut och frågor som kommit upp på årsmötet. För när alla som är på ett årsmöte har ställt sig bakom ett beslut så är det starkt och inget som man kan förringa eller slarva bort. 

Det är i det lilla som demokratin börjar spira för att sedan växa tillsammans med andra för att bli den starka rösten som kan genomdriva stora och viktiga beslut.

Låt demokratin och fackligt inflytande flöda i ditt blodomlopp!   

/Maria Nilsson, regionordförande, Unionen Stockholm. 

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen