Det är söndag på Ikea Parnas i S:t Petersburg. Unga par följer stilla skyltarna in till själva varuhuset och restaurangen lockar med köttbullar och potatismos. På reklambilden är en svensk flagga nerstucken i mosklicken.

Men Valera Kudrjakov, Katja Tolkats och Svetlana Kostjutjenko som sitter vid ett bord på Ikea-restaurangen är inte alls imponerade av de svenska värderingar som möbeljätten tagit med sig till Ryssland.

Det är ren union busting. De försöker stoppa all facklig verksamhet.

Av Ikeas alla anställda i Ryssland är 50 med i facket och bara några få vågar berätta det för företaget. En majoritet av dem sitter här.

De bildade för drygt tre år sedan koncernens första ryska fackklubb. Sedan dess säger de sig ha drabbats av upprepade trakasserier.

- Det är ren union busting. De försöker stoppa all facklig verksamhet, säger Valera Kudrjakov.

Ikea säger sig stå för värderingar som att inte motarbeta facklig verksamhet och att aldrig betala mutor.

– Inget av det stämmer. De följer inte alls sina etiska riktlinjer. Ta bara det här med mutorna, säger han.

Jag tror att Valera är på väg att berätta om den dokumenterade mutaffär på Ikea Ryssland som Expressen avslöjade i februari 2010. Två toppchefer, Per Kaufmann och Stefan Gross, sparkades omedelbart. Tidningen hade fått tillgång till e-brev som visade att cheferna visste om, och i ett fall godkänt, att den entreprenör som byggde Ikea Parnas skulle muta sig till ett tillstånd.

Men det var inte det som Valera ville berätta. Ikea-klubbens mutaffär är mycket handgripligare än så (länk till separat artikel).

Att Ikea skulle ha en generös inställning till fackligt arbete har Valera, Katja och Svetlana inte heller märkt av.

Svetlana var med när vi upptäckte den och hon tog bilder när jag plockade ner den.

När klubben bildades sommaren 2010 förvarade Valera de fackliga papperen i en låst låda i sitt skrivbord. I taket ovanför skrivbordet såg han ett litet hål. Ovanför hålet satt en spionkamera, som var riktad mot hans skrivbord.

- Svetlana var med när vi upptäckte den och hon tog bilder när jag plockade ner den, säger han med ett snett leende och visar bilderna på en surfplatta.

Klubben skrev ett brev till företaget där den förklarade att övervakningen var illegal och hotade att anlita advokat.

Advokaten själv sitter med vid bordet på Ikea-restaurangen. Han heter Andrej Makarkin och försvarar ibland fattiga frivilligorganisationer gratis i ett välgörenhetsprogram som drivs av hans advokatsamfund.

Inte heller i Ryssland får arbetsgivare övervaka personalen hur som helst.

– Det är lagligt om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, till exempel vid en bakdörr där det kan förekomma stölder. Men den här kameran fanns ju över hans arbetsplats. Dessutom måste den anställda informeras om övervakningen i förväg, säger Andrej Makarkin.

– Det blev jag inte, det vet jag absolut, säger Valera.

Idag ser Valera, Katja och Svetlana kameraövervakningen som inledningen till allt som hände sen.

– Jag skulle tro att de försökte hitta något sätt att komma åt oss, säger Svetlana.

De tror att cheferna hade sett hur Valera förvarade glödlampor på sitt skrivbord. Sådana ligger alltid där. Valera är vaktmästare och alltiallo på underhållsavdelningen och behöver byta ut lampor som gått sönder.

Jag blev rädd. De antydde att det kunde sluta så illa att jag kunde bli dödad.

Det kan vara en förklaring till vad som hände den 10 juni 2010, tror de.

Valera arbetade kväll och slutade klockan 23.00, men kom inte hem som han brukar till Svetlana som är både hans arbetskamrat och hans fru.

När Valera hade slängt sin ryggsäck på ryggen greps han av två säkerhetsvakter. De tog ryggsäcken, anklagade honom för att ha stulit en lampa och höll honom inlåst i ett litet rum. Han blev av med sin telefon och fick inte ringa hem.

- Jag blev rädd. De antydde att det kunde sluta så illa att jag kunde bli dödad.

Vakterna förklarade att de tänkte hålla kvar honom tills han skrev under en frivillig uppsägning. Det gjorde Valera.

– Jag vågade inte annat.

Till slut gick de med på hans begäran om att få ringa polisen. Polisen kom och sökte igenom ryggsäcken och hittade inget stöldgods.

– När polisen hade kommit var jag inte rädd längre. De hjälpte mig också att ta tillbaka min uppsägning eftersom den var undertecknad under tvång.

Den här perioden beskrivs av Valera, Svetlana och Katja som en tid av upprepade trakasserier mot de fackligt aktiva på Ikea Parnas.

Att företaget självt inte varit stolt över sin personalpolitik i Ryssland framgår av ett pressmeddelande som skickades ut den 10 december 2010, med anledning av den korruptionshärva som Expressen avslöjade. Så här skrev Ikea om personalpolitiken:

”En oberoende undersökningskommitté avseende Human Resource har granskat ledarskapet inom IKEA MOS (det ryska shoppingbolaget, reds anm.) och pekat på flera fall av otillfredsställande personalhantering både individuellt och generellt inom IKEA MOS. Situationen åtgärdas för närvarande”.

Det skedde ett halvår efter att Valera greps av vakterna och gav en viss förbättring av samarbetsklimatet.

– De inrättade till och med en specialkommission för hälsa och säkerhet där jag blev en av ledamöterna, säger Valera.

Sen vände det igen.

– För ett år sedan bytte de ut ledningen och nu har vi inget samarbete alls.

Lönediskrimineringen är fortfarande ett olöst problem. Valera, Katja och Svetlana säger att alla som är öppna medlemmar i facket får lägre lön än motsvarande kollegor.

Medianen är enligt Valera 30 000 rubel i månaden. Katja tjänar 29 000, Svetlana arbetar deltid till en lön som motsvarar 28 000 på heltid. Och Valera får bara 25 000 rubel i månaden, vilket blir 5 000 omräknat till svenska kronor.

– Jag är en av dem som har jobbat längst. Jag har varit med ända sedan vi öppnade för sju år sedan.

De tre fackligt aktiva säger att deras löner ligger 20 – 30 procent under andras med motsvarande erfarenhet, men det svåra är att bevisa det i rätten.

– Företagen hänvisar alltid till andra skäl. Domstolarna har dessutom en tendens att alltid döma till de stora företagens fördel, säger advokaten Andrej Makarkin.

Det gör att ledningen aldrig kan vara säker på vem de pratar med. Vem som helst kan vara medlem.

Därför vågar inte arbetskamraterna gå med i facket. I alla fall inte öppet. Tio procent av de 500 anställda betalar medlemsavgift på 100 rubel i månaden, enligt Valera. Men de betalar kontant, så att inte företaget ska veta om det.

– Det är lite bra också. Det gör att ledningen aldrig kan vara säker på vem de pratar med. Vem som helst kan vara medlem, säger Valera.

Att rekrytera är svårt av flera skäl.

– Hälften av personalen har korta anställningar och finns inte kvar om ett år. Dessutom rekryterar Ikea gärna sådana som redan har problem eller ligger illa till ekonomiskt. Om varje rubel behövs så vågar man inte bråka.

Ett sätt att få nya medlemmar är att använda den fackliga anslagstavlan. Men den har varit en ständig källa till konflikt. Ibland har ledningen krävt att få godkänna varje anslag.

– Och när vi informerade om korruptionen i Ikea så tog de ner anslaget helt och hållet. Nu får vi inte använda tavlan alls. Jag ska stämma dem för det. Facket har rätt till en anslagstavla enligt rysk lag, säger Valera Kudrjakov.

I ett mejlsvar från Anna Pilkrona Godden på Ikeas pressavdelning medger företaget att misshagliga anslag har tagits ner. Det har skett när anslagen ”innehållit felaktig information” eller ”information om andra juridiska personer som inte har koppling till IKEA Ryssland” eller ”information som avslöjar personliga uppgifter om vissa medarbetare”.

Företaget bekräftar också att kameraövervakning kan förekomma, men säger sig i mejlet ha svårt att kommentera enskilda händelser som ska ha hänt tidigare och ger därför inga kommentarer till kameran över Valeras skrivbord.

Trakasserier eller lönediskriminering av fackliga medlemmar sker inte, skriver Ikea, som också säger att man bjudit in facket till dialog och samarbete inom åtminstone ett område under 2013. När det gäller uppgiften att Valera Kudrjakov gripits av vakter och avtvingats en ”frivillig” uppsägning skriver Ikea:

”Vi kommenterar inte enskilda händelser där polis och medarbetare är inblandade”.

Börge Nilsson/Textra