Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

I somras fick min fru lite pengar av en släkting. Hon bestämde då att hon ville visa mig New York. En fantastisk stad där hon varit några gånger.
Sagt och gjort. Hon bokade en resa via ett känt resebolag, där allt ingick. Flyg, mat på flyget samt hotell och försäkringar.
Publicerad 7 november 2014, kl 08:50

Allt gick bra fram till mellanlandningen i London. Anslutningsflyget fanns inte med på tavlan i ankomsthallen, så vi frågade första bästa personal. "Nej, det går från terminal 3. Skynda er så ni hinner med bussen dit." 5 min löptur och 10 min bussresa senare var vi i terminal 3. Inte heller där fanns flyget med på tavlan. Vi frågade återigen personal. "Nej, det går från andra sidan av terminalen." 10 min löptur. Ny personal att fråga. "Nej anslutningsflygen går från samma terminal som ni kom till." 10 min löptur tillbaka till bussen. 10 min busstur. 5 min löptur. Äntligen vid incheckningen. Jag kom in utan problem, men när dom drog min frus pass så stog det att gaten var stängd. Låååååånga minuter följde innan dom fixade så att vi båda hann med planet.

Helt slut satt vi nu på planet och såg fram emot vistelsen i New York.

Allt flöt på med landning, säkerhetskontroller och transfer. Framme på hotellet möttes vi av USA's drygaste människa. "Jag behöver ett visakort." Mycket konstigt tyckte vi då allt skulle vara betalt, men vi räckte över kortet.

"Det här kortet godkändes inte. Vi måste kunna dra 200 dollar." Detta hade resebolaget missat att informera oss om. Vi hade ju växlat allt och hade bara kontanter. Så vi frågade såklart om vi kunde betala kontant. Då gick surtanten iväg och pratade med sin chef. Efter 5 min kom hon tillbaka. "Då får ni betala 600 dollar, men ni får ju tillbaka det när ni åker."

Tack för den dåliga servicen. Halva reskassan borta. Vi fick alltså vänta med att köpa det vi ville tills sista dagen. Men vi njöt i alla fall av vistelsen i New York.

Sen var det dags för hemresan. Vi hade ju lärt oss nu att vi skulle stanna i samma terminal när vi anlände till London. Så vi var lugna och tänkte att nu kan inget gå fel.

Men som ni vet, en olycka kommer sällan ensam...

Flyget blev försenat. Så när vi landade var det bara att börja springa igen. Framme vid incheckningen fick vi veta att vi hade för mycket handbagage. Alltså samma handbagage som vi hade från New York. Så det var bara att slänga lite och pussla ihop väskorna samt checka in en till väska som vanligt bagage.

Sen var väl allt frid och fröjd? Nejdå, vi missade såklart anslutningsflyget och fick vänta över 2 timmar på nästa flyg.

Det blir inte alltid som man tänkt sig...
//Danne

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson