Namn: Lars-Erik Kallesøe-Larsson, Göteborg.
Ålder:  60 år.
Gör: Fick jobb som ventilations­tekniker förra hösten efter flera år i fas 3.

"Det är ingen som vågar protestera, inte på det ställe där man har praktik, då får man inget jobb. På 70-talet hade inte företagen kunnat bete sig så. Man sitter i en jäkla sits när man är arbetslös. Är man gratis så spelar det ingen roll om man så skiter guld på jobbet.

I grunden är jag utbildad betongarbetare, men när jag var färdig på 1970-talet var miljonprogrammet färdigbyggt och det fanns inga jobb. I stället började jag jobba i hamnen där jag var kvar tills de la ner varven. Då tvingades jag bort, de äldre förmännen från varven skulle ha mitt jobb.
Sedan jobbade jag på spårvägen som fordonsmekaniker i 14 år.

Samtidigt höll jag på med roadracing, jag var tvungen att jobba hårt för att ha råd med det. Jag är nog den siste som tog sig till VM helt på egna pengar, utan sponsorer. Så någon klen sopa är man nog inte. Men jag gick i väggen. När jag kört min sista tävling 1988 var jag väldigt slut, jag gick bara hem och la mig. Hela semestern låg jag och sov.

När spårvägen skulle privatiseras slutade jag och läste in gymnasiet. Sedan var det kört att få jobb, man var för gammal redan då, jag var 38. Det kändes lite surt.

Jag fick lite sådana där anmodansjobb från Arbetsförmedlingen. Det var före fas 3. Bland annat var jag på ett företag som höll på med båtar, man fick göra riktiga sketjobb som bottenslipningar och att sopa slipdamm. Det blev man inte kry av. Det var så jag fick astma. Det är fullständigt åt helvete att det får gå till så.

Jag har haft andra jobb också. Jag har varit båtbyggare och jobbat som slöjdlärare i sex år. När jag var arbetslös sökte jag utbildningar hela tiden, men fick aldrig gå på dem. Samma sak när jag ville validera min tidigare utbildning.

I fas 3 var jag först hjälpreda hos en ventilationsmontör, det är en kompis som har firma. Men sedan råkade jag stå på roten hemma i köket och krossade axeln.

Då kom Försäkringskassan och ryckte mig direkt. Sedan satte de mig på Erikshjälpen i åtta månader. Tack vare min kompis som jag hade jobbat hos tidigare kom jag in på en annan firma. Fast där fick jag bara stå och sortera muttrar och skruvar, det är inte så roligt när man byggt bilar, båtar, motorcyklar och husbilar. Man åkte på att klippa gräs hemma hos chefen
också.

Man är inte i den situationen att man vågar säga nej.

När vi skulle installera ventilation i en fabrik som sysslade med ytbehandling och det läckte ut gas sa jag till både förmannen på fabriken och min egen chef.

De lyssnade inte. Då tog jag en arbetssökardag och ringde min kompis. Han ordnade arbetet på ventilationsfirman där jag blev anställd.

Nu injusterar jag ventilationsanläggningar. Det är bra, jag får lön och ställs inför nya utmaningar hela tiden. Jag är 60 bast och det här jobbet är inte fysiskt betungande. Jag använder mest huvudet. Jag kommer att kunna jobba med det här tills jag är 75, vilket jag måste för pensionens
skull."