Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Ett märkligt system

Varför hjälper inte Arbetsförmedlingen människor tillbaka till arbete? Varför placerar man arbetslösa i FAS3 - ett kränkande system som liknar samhällstjänst?
Publicerad 8 juni 2015, kl 09:50

Varför har man inte anställt fler som arbetar med SIUS (Särskilt introduktions- och uppföljningsstöd) på arbetsförmedlingen som kan hjälpa människor tillbaks till arbetslivet? Varför gör inte politikerna mer för att behålla jobb i Sverige, öka anställningstryggheten?

Det hela är ett politiskt misslyckande. Lösningen förr hette DEVALVERING, att göra kronan billigare och gynna exportindustrin. Det verkar helt kört för Sverige! Utkonkurrerade av Kina och Indien. På väg mot samma avgrund som Grekland. De rika och tursamma blir rikare och bygger in sig i ghetton.

Socialdemokratin är en blek skugga av vad de var en gång i tiden. Socialdemokraterna kunde göra sitt jobb när industrin skrek efter anställda och körde slut på sin personal med dåliga arbetsvillkor. Idag skriker inte industrin efter personal men de kör slut på den med maxtrimmade organisationer. Inte bara industrin även utbildningssektor, sjukvård och övrig offentlig verksamhet bränner ut sin personal på löpande band.

Och politikerna står handfallna och förvånade. Antalet övertidstimmar motsvarar 100.000 arbetstillfällen. Antalet arbetslösa är över 400.000. Lastbilschaufförer demonstrerar för lönedumpning och snedvriden konkurrens. Alliansen har misslyckats totalt och de röd-gröna verkar handlingsförlamade. Men det är ändå Sveriges tafatta medborgare som demokratiskt har skapat den rådande politiska ordningen med SD som trea. Man har bra lust att lämna detta land!
//annastina

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson