Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Försäkringar inte värda namnet

Socialförsäkringar är en samlingsbeteckning på en rad olika trygghetssystem i samhället vilka har någon form av försäkringsmässighet som utgångspunkt. Men det handlar också om obligatorisk solidaritet i olika sociala risksituationer. Med andra ord är socialförsäkringar trygghetssystem som helt eller delvis finansieras med inbetalda premier.
Publicerad 4 maj 2015, kl 08:16

Arbetslöshetsförsäkring kallas försäkringar som har till syfte att utdela ersättning till personer som ofrivilligt mist sitt arbete. Denna typ av försäkring växte fram under 1800-talet i samband med fackliga hjälpkassor. I industrialiserade länder är försäkringen idag en del av socialförsäkringen. Som namnet antyder handlar det om försäkringar för den som har blivit arbetslös eller sjuk.

Men i dagens Sverige plågar man de som har drabbats av otur i livet. Försäkringarna är inte värda namnet. Allianspartierna med Reinfeldt, Littorin och Kristersson i spetsen har "pillat" sönder försäkringen med något fasansfullt som de kallar för "arbetslinjen". Arbetslinjen innebär att låglönejobb och gratisjobb har skapats genom Fas3. Över 400.000 öppet arbetslösa i Sverige och 90000 påstådda jobb på AF:s hemsida. Företag sticker utomlands till låglöneländer - snedvriden konkurrens så det bara sjunger.

Utländska gästarbetare, lastbilschaufförer, läkare, gästforskare. Sverige verkar ha misslyckats totalt med all politik. Rot och rut var Reinfeldts lösning.  Sossarna och rödgröna borde visa handlingskraft omgående, tid är pengar, kompetens och arbete förloras, passiviteten ökar, läget är akut!

Welcome to Sweden all immigrants and refugees, welcome to Fas3! Thank you for choosing Sweden!
//Hjalmar

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson