• Kollega kommenterar
• Ledare
• Debatt
• Insänt
• Krönikör

Johanna Koljonen är krönikör, författare, programledare och filmkritiker. Bland annat. Bild: Scanpix

Ett grepp om stolen med bägge händerna

2012-05-15 För mig är årets professionella höjdpunkt en konferens om levande rollspel. Lajv, som vi själva kallar det, är ett fritids­intresse som många av oss - forskare, pedagoger, konstnärer och speldesigner - också använder i tjänsten. Varje år återvänder vi till museer, skolor, medier, spelföretag, kyrkor, banker sprängfyllda med ny kunskap och inspiration.

Just i år fick vi hem något annat också. Feber och värk. Först blev 40 norrmän "förkylda". Sedan började rapporterna om lunginflammationer spridas på Facebook. När en svensk kvinna blev inlagd på sjukhus med influensa A förstod vi vad vi hade. Tyvärr lite sent. Den som har influensa ska ju helst stanna hemma minst fem dagar. Men de flesta av oss hade redan gjort precis som du hade gjort i samma läge - vi tog smärtstillare och uppstod på den tredje dagen från våra kallsvettiga pyjamasar.
När jag började som krönikör på DN frågade jag en chef hur man gör om man blir sjuk. "Just krönikor passar ju bra att skriva genom feberdimmorna", svarade hon. "Man brukar fixa det ändå." I mina andra jobb på tv:n och radion är andan generellt densamma. Om du inte är medvetslös eller föder barn ska du sända. Att skona kollegorna från smitta kan jag fundera över den dagen jag drabbas av ebola.

Denna vecka insåg jag alltså något jag tidigare inte vetat om mina vänner i rollspelssvängen: att nästan ingen av oss, oavsett bransch och arbetsbeskrivning, är tillsvidareanställd. Jo, en dansk. Han ställde in ett dubbelskift på grund av akut lunginflammation och fick ett besviket mejl från sin chef. De andra är konsulter, småföretagare, projektanställda, vikarier som inte vågar eller kan ta sjukledigt. En kompis i it-branschen beskrev hur han sjuk "höll i sig i stolen med bägge händerna". Han är facklig aktivist och väl medveten om rättigheten och skyldigheten att stanna hemma."Men det är för dyrt."

Det är förstås inte dyrt jämfört med att bli en av de där till synes friska människorna som dör varje år av något som skulle vara ofarligt om de bara hade gått hem och sovit några dagar. Det är inte heller dyrt, inte det minsta, jämfört med att ge sitt liv för strejkrätt och arbetsskydd och åtta timmars arbetsdag. När ställde min generation upp det arvet på vinden som en anskrämlig vas? Vem tutade i mig att jag inte hade råd med mina egna rättigheter?

Om ni undrar vad man gör på en rollspelskonferens är det att diskutera hur människors handlingar kan styras. Hur man kontrollerar spelarna genom gemensamma regler och genom vilken information man ger dem. Det är lätt att manipulera spelare eftersom de vill vara med i spelet: de anar att det blir roligast så. Men om spelet inte blir kul, då måste reglerna ritas om, annars drar spelarna sin kos.

Den tanken fick jag med mig hem som ett virus. För när jag febrigt blickar runt på arbetsmarknaden känner jag att den här berättelsen inte är kul längre. Jag vill inte spela den här rollen mer. Inte med de här reglerna.