Jag har varit arbetslös av och till de senaste 15 åren. Jag VILL arbeta men systemet tillåter inte att jag omskolar mig. Jag är nu snart 60 år. Redan för 12 år sedan började jag titta på utbildningar som skulle kunna leda till arbete, men CSN gjorde bedömningen att jag var för gammal och ett tidigare lån skulle innebära att jag inte skulle kunna återbetala ett nytt lån. Banklån för att studera gick inte att få och kurser genom AF leder sällan till kompetens för att bli anställd.
Som arbetslös förväntas man finnas tillgänglig och söka de mest orimliga arbeten, vara beredd att flytta, dag- eller veckopendla. Hänsyn till att en i familjen har jobb och att barn har kompisar och skola tas inte. En nitisk arbetsförmedlare kan och gör i vissa fall livet till ett rent helvete för många.
Men den största orättvisan är det stöd – eller brist på stöd vi arbetslösa får från våra egna fackliga organisationer! Min ombudsman har på min fråga om vad facket gör för oss arbetslösa medlemmar svarat mig: - Facket driver enbart sina arbetande medlemmars intresssen! Det pratade man tyst om den dagen man ville ha mig som medlem. NU – när jag lever på 60 % av min tidigare A-kasseersättning har jag inget stöd, men mina pengar vill man ha. Mina pengar som bekostar seminarier med fika för de medlemmar som har arbete. Förmåner som försäkring för inkomstbortfall har aldrig gällt mig eftersom jag hade för låg inkomst för att få teckna en försäkring.
Vi arbetslösa är övergivna av facket. INGEN för vår talan och ingen gör mig veterligt minsta ansträngning för att stötta oss arbetslösa medlemmar så vi kommer i arbete igen och då har det ingen som helst betydelse om man är före detta civilingenjör eller tjänsteman i kommunal regi.
//Lisa