Där företag som ska anställa nu i allt högre grad gör detta genom ett bemanningsbolag. Med effekten att den ”anställde” inte har någon som helst anställningstrygghet. Den tryggheten gäller bara så länge det aktuella kontraktet löper. Ibland inte ens det, eftersom det kan sägas upp med kort varsel.
Att vara anställd via bemanningsbolag gör också att man kringgår lönesättning som skulle gälla för tjänsten och kompetensen om man vore anställd direkt via det företag som man ska jobba för. Det blir en sorts budgivning där man helt enkelt kan välja den som accepterar lägst lön. Som kan ligga långt under vad som vore ”normalt” i företaget för resp. tjänst och kompetens. I min bok kallas detta för utnyttjande. Skulle sedan det företag man blir uthyrd till ge sin personal ledigt för klämdagar eller tex. mellan jul och nyår, ja då får man som bemanningsanställd stå där lottlös för de dagarna. Likadant om man tex. har en arbetstid under 8 timmar per dag, då får den bemanningsanställde antingen jobba 8 timmar, eller stå för lönetappet själv.
En annan ganska sjuk effekt är när man söker folk till en tjänst via ett bemanningsbolag. Då händer det inte så sällan att man, vid sitt jobbsökande, inte kan få reda på vilket företag det är som annonserar ut tjänsten. Ibland inte ens vilken bransch. Man ska alltså söka ett jobb ”i blindo”. Anledningen till, och logiken i, detta kan jag inte ens försöka förstå.
Så hur har vi hamnat i detta bemannings-träsk? Hur kan företagen som anlitar folk på detta sätt tro att man kan skapa någon som helst företagsanda bland sina anställda? Är det bara slit-och-släng som gäller numera? Människor är levande varelser, inte döda ting.
//Mange