Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Kollegas festivalsommar saknade jazz!

En intressant artikel om festivalutbudet i senaste kollega, men har skribenten hört talas om jazz och tradjazz och har Daniel Johansson från Linnéuniversitetet, Växjö, studerat utvecklingen i Hällevik?
Publicerad 2 juni 2014, kl 15:18

Inte någon jazzfestival är med i reportaget vilket är lite märkligt då det arrangeras ett flertal under året och främst under sommaren. Sök på ”tradjazz”  eller ”jazzfestival” och du får träffar på festivaler i Sverige. Det är festivaler med 10000-tals besökare, inga små lokala tillställningar.

Vi vill tala för Hällevik Tradjazz Festival som just nu förbereder festival nr 11 och den genomförs med hjälp av ca 150 frivilliga och EN anställd på 50%. Under de gångna 10 åren har orkestrar från snart sagt hela världen besökt och spelat i lilla Hällevik, ex från Australien, Colombia, USA, och de flesta länder i Europa där Sverige och Danmark dominerar. Varje år spelar/uppträder ca 25 band på 5 scener från kl 18.00 torsdag kväll till efter midnatt lördag och som avslutning en jazzgudstjänst söndag fm, ca 70 konserter för de som orkar hålla tiden ut.

Lite tråkigt när denna musikform helt ignoreras i reportaget. Titta gärna på hemsidan www.helleviktradjazzfestival.se och/eller stanna till i Hällevik 7-10 augusti, ät en sillamacka, ta en öl och njut av tradjazz i härlig miljö.
//Bosse o Birgitta från Växjö

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson