Hoppa till huvudinnehåll
Krönika

Natten när jag släpade hem GB-glassgubben

Fördelen med att inte träffa vänner från förr så ofta är att man slipper påminnas om det förflutna. I en stad som inte är ens egen kan man gå omkring tämligen anonym och låtsas som om man är en vanlig, redig människa som passar in perfekt. Man kan skapa sig vilken identitet man vill på en ny plats. Man kan bli hur rolig eller tråkig som helst.
Sara Kadefors Publicerad 2 september 2013, kl 15:43

Men så händer något. Det blir sommar och man förvandlas, inte bara till en hemvändare, utan också till den man en gång var - i alla fall i andras ögon. Och den personen skulle man inte vilja möta en mörk natt. På en middag en augusti­kväll kastas jag brutalt tjugofem år tillbaka i tiden när det åker fram foton från en gammal nyårsfest. Jag vänder snabbt bort blicken, vill inte under några omständigheter förknippas med den högst extroverta person som står upp med dimmig blick och skrålar vid matbordet. Vem är hon? Inte jag, va? Jag som tycker det är onödigt att dricka för mycket alkohol och som söker mig till tystnaden som vilken mindfulness­dyrkande stockholmare som helst. Men mina gamla vänner kan inte sluta prata om en annan, helt oseriös person.

Ute på stan samma kväll kommer några trinda, tunnhåriga män fram och kastar sig om halsen på mig. Jag tänker att jag ska vara närvarande i nuet och rida ut stormen, låter mig kramas med ett förvirrat leende på läpparna och en enda fråga ringande i huvudet: "Vilka är dom?" De tunnhåriga gapskrattar och pratar maniskt om förr, drar den ena galna historien efter den andra. Jag ler och ler. Fylld av motstridiga känslor stapplar jag därifrån. Tänker att man kanske borde sluta undvika sitt förflutna, för andras skull om inte annat. Jag är ingen dryg stockholmare som glömmer namn och kommer för sent.

Dagen därpå går jag för första gången på länge rakryggad genom stan och ser folk i ögonen. Jag kryper inte in bakom ett hörn när jag ser ett skrämmande element. Pliktskyldigast letar jag upp de känsliga platserna och söker efter det som en gång var jag. Ju längre promenaden lider, desto mer börjar den likna en actionkomedi. Vid vart och vartannat gathörn får jag flashbacks, som får mig att tappa andan och intensivrodna. Minnena kommer tillbaka: alla var idioter. Värst av allt var stockholmare som inte kunde supa.  

Jag slår mig ner på en parkbänk. En bit bort går en gammal kompis som ser alkad ut, bakom honom kommer en rödhårig tjej som jag faktiskt också kommer ihåg - tills jag inser att det är hennes dotter. Ingenting mer händer. Ingen­ting. Jag kommer att tänka på den gigantiska GB-glassgubben jag släpade hem en natt och ler för mig själv. Det var ju faktiskt ganska roligt gjort. Kanske är det trots allt lite synd att man när man kan skapa sig vilken identitet man vill väljer att bli tråkig.

Krönika

Nytt uppdrag - det är värt en after work!

När jag fått uppdraget att skriva krönikor i Kollega skulle det firas. Frun och jag gick därför på After Work vid halv fyra-tiden. Rött vin för henne på restaurang Absint i Gävle. Vitt vin för mig. Lite mesigt. Jag vet. Men migrän är ärftligt och jag får så himla ont i huvudet av rött.
Publicerad 3 mars 2014, kl 14:19
TT
TT

Konceptet after work är trevligt. En sorts ventil i vardagen och tillfälle att fira arbetsframgångar och med tanke på hur många man träffar på krogarnas olika after work jobbar många väldigt bra väldigt ofta.

Öl-Johan och Vin-Tage var två av profilerna under min upp­växt. Deras After Work började så att säga i 45-årsåldern och fortsatte livet ut, om jag förstått saken rätt.

”Ledighetskommittén”, fnyste de vuxna utan att jag förstod varför.

Jag har ingen aning om vilken livsväg de hade trampat, men den ledde till bänkar, bärs och fickljummen Beyaz. Hade de fått nya pengar från socialen en kvarting brännvin.
”Vi shottar lite”, skulle vi som tror vi är lyckade kalla det på After Work i dag, när vi står med kavajer från Filippa K eller trastrendiga jeans.

Öl-Johan och Vin-Tage var väl inte direkt heta på arbetsmarknaden. Rättare sagt fanns det ingen arbetsmarknad för dem till slut. Ingen ville ha dem. De var ratade. Fast det fattade inte vi barn. Vi hörde bara att Vin-Tage hade kommit full till jobbet. Mest reagerade vi på att de hade slitna kläder.

”De vill inte jobba”, fnyste de vuxna.

Och kanske var det så. Jag vet inte. Fast för att inte vilja jobba pratade de ovanligt mycket jobb måste jag säga. Den ene hade arbetat vid järnvägen, den andra var målare. Det var väl egentligen det enda de pratade med någon sorts stolthet om. Uppdragen hos SJ i Stockholm och ommålningen hos den där läkarfamiljen och personalfesterna och det där året då det var fotbolls-VM och alla i företaget samlades kring Berglunds radio… Och så barnen, förstås.

Det är ungefär som det är med de grava alkoholister jag känner till i dag också. Jobbet de inte har kvar och barnen de träffar för sällan är samtalsämnena när jag tar mig tid, eller mer ärligt, inte kommer undan någon minuts kallprat.

Öl-Johan och Vin-Tage levde i fel tid. Då var vin till lunchen och öl med kollegorna vid tretiden inte ett mått på framgång på arbetsplatsen. Och ingen fick cred för att man hade sliten jacka från Erikshjälpen.

När vi kommer hem från after work-firandet bläddrar jag i tidningen. En rubrik säger just ’Alla vill ha vintage nu’ och jag petar nöjt i mina trasiga jeans.

Tänk om han som arbetsmarknaden ratade fått höra det innan han av någon anledning tog vägen mot bänken. ’Alla vill ha Vin-Tage nu’.

Vad hade hänt då?

Ola Liljedahl