Hoppa till huvudinnehåll
Arbetsmiljö

Nytt stöd ger jobb åt psykiskt sjuka

Att ha en psykisk sjukdom betyder ofta att man har en liten chans på arbetsmarknaden. Nu ger ett nytt slags stöd hopp för de minst 40 000 svenskar som är i den situationen. I ett försök som gjorts vid Lunds universitet fick 90 procent en meningsfull sysselsättning, varav hälften ett riktigt arbete.
Anita Täpp Publicerad 31 mars 2014, kl 15:28

Tidigare har den som har en psykisk funktionsnedsättning på grund av psykisk sjukdom, som schizofreni eller manodepressivitet (bipolär sjukdom), oftast varit hänvisad till någon form av skyddad verksamhet för att arbetsträna.

- I den traditionella stegvisa rehabiliteringen får man träna i skyddad verksamhet för att till slut kanske få en praktikplats och sedan bedömas vara redo att söka ett arbete. Men man har inte fått något långsiktigt stöd på arbetsplatsen, trots att forskningen har visat att psykiskt sjuka vanligtvis har svårt att överföra sina färdigheter från en miljö till en annan, vilket alltså gjort arbetsträningen ganska meningslös, säger Annika Lexén, arbetsterapeut och doktor vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.

Men för några år sedan inleddes en studie vid universitetet  med syfte att undersöka hur väl ett nytt stöd enligt den så kallade IPS-metoden skulle fungera i Sverige.  I studien,  i vilken 120  personer ingick, fick hälften stöd enligt den traditionella rehabiliteringen medan den andra hälften fick det nya stödet.

IPS-metoden (Individual Placement and Support)  går ut på att individen får stöd av en arbetsspecialist för att få och behålla ett arbete baserat på sina egna önskemål. Stödet på arbetsplatsen ges under obegränsad tid. Arbetsspecialisten kan då vara där och hjälpa till med att anpassa arbetet, exempelvis genom att se till att den berörda personen får tydligare arbetsinstruktioner och ett lägre arbetstempo, liksom stötta i sociala situationer.

Men eftersom arbetsspecialisten ska se till personens hela situation så är en uppgift också att skapa ett stödjande nätverk som kan bestå både av arbetskamrater, personal från psykiatrin, försäkringskassa och arbetsförmedling liksom av familj och vänner.

- Det kan ju också vara så att man behöver stöd med annat för att arbetet ska fungera, som hjälp med att komma upp på morgnarna eller ta bussen till jobbet, och då kan ofta familj och vänner hjälpa till. Det är alltså en väldigt samordnad insats där arbetsspecialisten är spindeln i nätet.  Men alla insatser är helt baserad på individens egna önskemål och behov, säger Annika Lexén.

Hon pekar på att att den traditionella rehabiliteringen och IPS-stödet bygger på två olika uppfattningar om en person med psykisk sjukdom.

- I den traditionella rehabiliteringen utgår man från att individen har en sjukdom som ska botas, genom träning och medicinering i olika steg, för att sedan börja arbeta. I IPS-metoden utgår man i stället från att individen har en funktionsnedsättning som hon eller han kanske får leva med hela livet och behöver hitta ett sätt att leva med livskvalité oavsett symptom och diagnos.

- Metoden innebär också att man i motsats till hur det är inom den traditionella rehabiliteringen, där den psykiatriska personalen bestämmer vad som ska göras, nu lägger över expertrollen på individen själv, så att denne får bestämma över sin rehabilitering och sitt liv. Det är alltså ett helt nytt sätt att tänka runt den här gruppen, som det finns ett väldigt stigma runt.

Vid en uppföljning som gjordes 18 månader efter att studien inleddes fann forskarna att medan bara var tionde av dem som fått den traditionella rehabiliteringen hade arbete, hade nästan hälften, 46 procent, av dem som fått IPS-stödet jobb.

- Sedan var det också många av dem som fått IPS-stödet som hittat annan meningsfull sysselsättning som att studera, så totalt hjälpte det här 90 procent av deltagarna i den gruppen.

I sin doktorsavhandling har Annika Lexén intervjuat både arbetsgivare och deltagare som fick stöd enligt IPS-metoden om hur de upplevde att arbetet fungerade.

Det hon fann var att de arbetsgivare som erbjöd deltagarna en betald anställning eller en praktikplats var väldigt engagerade socialt och kände ett ansvar för samhället samt att de ofta hade erfarenhet av att möta människor med psykisk sjukdom i sitt privatliv. Gemensamt för dessa arbetsgivare var också att de såg olikheter på arbetsplatsen som något positivt.

- Jag såg också att mindre företag var mer oroliga än större företag över att ta emot personer med en psykisk sjukdom därför att de befarade ökade kostnader till följd av en hög sjukfrånvaro. Man kan fundera på om det kanske behövs ett extra ekonomiskt bidrag till de små arbetsplatserna för att fler ska kunna ta emot de här människorna,  liksom hur man ska få arbetsgivare som inte är så socialt engagerade att göra det, säger Annika Lexén.

Hon fann också att arbetgivarna upplevde att arbetsspecialistens stöd var viktigt för att de skulle veta hur de skulle hantera situationen på arbetsplatsen.

Vilket stöd kan en arbetsgivare och kollegor ge en person i den här situationen?

- Det kan vara väldigt enkla saker, som att ha mer flexibla raster så att man kan gå ifrån om man behöver.  Men jag tycker att det är viktigt att tänka på att den här gruppen har en funktionsnedsättning precis som en person som är rullstolsburen. På samma sätt är det jätteviktigt för de här människorna att man gör en matchning mellan individen och dess resurser och funktionsnedsättning i relation till kraven både vad gäller arbetsmiljön och arbetsuppgifterna.

- Gör man en bra matchning, vilket arbetssspecialisten kan hjälpa till med,  så behöver man ju inte anpassa så mycket vad gäller arbetsuppgifterna. Ett funktionshinder uppstår ju först i mötet med miljön.

Hur såg deltagarna i studien på arbetet?

- Nästan alla jag intervjuade upplevde att även om sjukdomen påverkade arbetet så var det ändå något positivt, som bidrog till att påverka livet i stort. Många av dem hade inte varit i arbete på många år och nu gjorde jobbet att de bröt sin isolering, skapade sociala kontakter och fick en bra struktur på dagarna. Det blev ett sätt att komma igång med livet igen.

De personer hon intervjuade upplevde också att den sociala miljön och arbetsgivarens liksom kollegornas stöd hade en oerhört stor betydelse för om de skulle lyckas på arbetet.

- Flera av dem jag träffade hade aldrig varit ute i arbete, de var runt 40 år och hade aldrig fått chansen därför att ingen trott de var kapabla att jobba, och då inte själva trott det.  Men arbete är ju ett sätt att känna sitt värde. Själv blev jag djupt berörd när en kille jag träffade, som just fått sin första lön, förklarade att lönen i sig inte var så viktig men att han nu var väldigt stolt över att ha fått betala skatt för första gången. Därför att han, som kände att han så länge legat samhället till last, nu äntligen kunde bidra och hjälpa andra.

IPS

Socialstyrelsen rekommenderar nu landets kommuner att satsa på IPS-metoden som det mest effektiva sättet att hjälpa personer med en psykisk sjukdom att komma i arbete.

Regeringen har också satsat 105 miljoner kronor på att utbilda fler arbetsspecialister inom IPS.

- Enligt en utvärdering som Socialstyrelsen gjort av kommunernas försöksverksamhet så finns ett hundratal arbetsspecialister i ett trettiotal IPS-verksamheter i landet, säger Annika Lexén, doktor vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.

- I 40 procent av de berörda kommunerna har man sagt att man ska fortsätta jobba enligt den här modellen när tiden för försöksverksamheten gått ut medan 50 procent har uppgett att man vill fortsätta men söker finansieringslösningar.

Några IPS-principer

  • Målet är ett vanligt arbete
  • Lämpligheten baseras på personens vilja att arbeta
  • Bygger på personens önskemål, intresse och val
  • Tillgång till kontinuerligt ej tidsbegränsat stöd
Arbetsmiljö

”Att jobba hjälper mig att behålla en vardag”

Alla sitter vi i dödens väntrum. Men några har fått en kölapp med lägre nummer. En av dem är Johan Lif, som levt med en hjärntumör i drygt ett år. Trots det har han fortsatt att jobba för att behålla vardag och rutiner.
Lina Björk Publicerad 8 april 2024, kl 06:01
Johan Lif
Att jobba deltid hjälper Johan Lif att behålla känslan av rutiner och en vardag. Foto: Staffan Claesson

Det började efter sommaren 2022. Johan Lif fick svårare att läsa. Han klarade några rader men sedan blev bokstäverna suddiga och bröts av på mitten. Blicken fick inte fäste, halkade över raderna som en dålig skidåkare. 

Jag behöver läsglasögon, tänkte Johan och köpte ett par. Men bokstäverna fortsatte att bråka och han besökte en optiker. ”Du har vanligt ålderseende”, sa optikern och rekommenderade honom att be sin arbetsgivare om att få terminalglasögon.

Sedan kom huvudvärken. Kraftfull och strålande längst tinningarna. Inte helt ovanligt när man skaffar glasögon tänkte Johan och härdade ut. Till nyårsdagen, då smärtorna var för stora och han åkte akut till Västerås sjukhus. Efter en röntgen konstaterades en svullnad i vänstra delen av hjärnan. Läkarens dom var misstänkt tumör och den såg inte snäll ut.

Den medicinska benämningen är glioblastom. En aggressiv och obotlig hjärntumör, men som går att leva med. Just nu genomgår Johan Lif inga behandlingar – han räknas till den palliativa vården, alltså vård i livets slutskede, trots att man efter en operation fick bort alla synliga delar av tumören och han svarade bra på strålning och cellgifter.

– Om den inte upptäckts så hade jag varit död nu. Tyvärr är återväxt vanlig och därför räknas den som obotlig, säger Johan Lif. 

Det gjorde mig inte gott att vara sjukskriven på heltid

Direkt efter operation på Akademiska sjukhuset i januari var Johan Lif sjukskriven på heltid. Men något skavde. Han befann sig i ett mellanläge där det fanns en dödlig diagnos, men kände sig ändå inte särskilt sjuk. Beslutet blev därför att börja jobba deltid. Först 25 procent, sedan halvtid.

– Det gjorde mig inte gott att vara sjukskriven på heltid. När jag gick på strålning fanns en känsla av att göra något meningsfullt varje dag. Men när den behandlingsrutinen tog slut var jag i ett limbo, färdigbehandlad men utan riktning och mål.

Jobbet som arbetsrättsspecialist på batteritillverkaren Northvolt Labs i Västerås blev ett sätt att ta tillbaka vardagen. Här finns rutiner, arbetsuppgifter och struktur. Arbetsuppgifterna är inte desamma som innan beskedet, men de är meningsfulla och han fyller sina dagar med sysslor.

– Det finns två ytterligheter av personer. Den ena som tar ett dåligt besked och begraver sig med det. Den andra som omvärderar sitt liv och ser en högre mening med allt som händer. Jag tror på att hålla en rimlig kurs i mitten. Med det sagt så pendlar även jag mellan de båda ibland. Men jobbet hjälper mig att behålla någon slags normalitet.

Några dagar i veckan reser han till kontoret. Resten av tiden jobbar han hemifrån. Han har valt att vara öppen med sin diagnos både med chefer och kollegor. Och reaktionerna har överraskat honom.

– Jag förvånas över att folk är rätt osentimentala. Och många öppnar upp om sina egna erfarenheter av svåra händelser. Det har varit fint.

En utmaning har varit att påminna vänner, bekanta och kollegor om att han fortfarande inte är frisk, trots att han är färdigbehandlad och varken ser eller känner sig särskilt sjuk. Orken tryter ibland och han är mer sårbar för stress. Var tredje månad röntgas hans hjärna för att se om tumören har växt. Inför de beskeden försöker han att koppla bort alla katastroftankar.

– Om man genomgått en behandling så minskar oftast oron ju längre tiden går. Så är det inte för mig. Snarare tilltar oron med tiden, eftersom tankar kring återväxt finns med hela tiden. Men jag försöker att vara snäll mot mig själv. Det är okej att ha stunder där det känns tufft.

Jag förvånas över att folk är rätt osentimentala

Johan och hans chef på Northvolt Labs i Västerås har en öppen dialog och planerar veckorna utifrån läge och ork. Han tror att alla arbetsplatser kan vara en friskfaktor för den som fått ett sjukdomsbesked. Om den som är sjuk är villig att kommunicera.

– Det är en vinst för både arbetsplats och medarbetare. Min arbetsgivare är glad att jag kan utföra så mycket jobb som jag orkar. Och jag får möjlighet att göra meningsfulla saker och skapa rutiner och ramar kring mina dagar. 

Prognosen är dyster. Hjärntumörer har fyra nivåer, där ett är den minst snabbväxande och fyra är den mest aggressiva. Johan Lif har en fyra. Ungefär fem procent av dem som drabbas av glioblastom lever längre än fem år. Men det finns också exempel på människor som levt många år efter att diagnos ställts.

Själv vågar han planera en sommar till. En födelsedag till för barnen. Han återkommer till ett citat av den amerikanska poeten Charles Bukowski: ”You can't beat death but you can beat death in life”.

Vad betyder det?

– Att inte låta livet bara handla om döden, utan om allt annat som är just frånvaron av död. Om det blir begripligt. 

Deltidssjukskrivning

  • Du kan vara sjukskriven på deltid och arbeta övrig tid. I regel ska du då jobba varje dag genom att minska din arbetsdag med den procentsats du är sjukskriven.
  • Det finns också en möjlighet att fördela arbetstiden på annat sätt. Det är du och din arbetsgivare som gemensamt kommer fram till hur ni gör.
  • Sjukpenning kan ges för frånvaro på en fjärdedel, halv, tre fjärdedels eller hel sjukfrånvaro, beroende på arbetsförmågan. Det innebär att man enbart kan vara deltidssjukskriven på vissa fasta nivåer: 25 procent, 50 procent eller 75 procent.