Det finns ett stort aber med bokserier. Denna evinnerliga väntan på nästa bok i kombination med glömska. När Martins femte bok i serien om sju äntligen kommit ut på svenska inser jag att jag glömt bort vem som är vem, vem som är lierad med vem och vilka som dött. Dessvärre har jag också glömt bort varför jag älskade föregångarna så mycket.

Men sen, kanske en tredjedel in i boken börjar jag minnas. Glömmer i stället jobb och vardagsförpliktelser, att sova och äta. Jag glömmer tid och rum och fokuserar på ett gäng kungar och drottningar och myriader av riddare som oförtröttligt strider och lider, på drakar, gengångare, jättar och rövare.  Handlingen löper parallellt med fjärde boken och vi får åter följa de personer som saknades i fyran.

Fast när jag slår igen sista sidan i denna betongklump till roman är jag sur - sur för att jag borde ha väntat och läst böckerna i ett svep i stället.  Och sur för att den där mordlystne författaren inte klarar av att hålla sin blodtörstiga penna borta från mina favoritfigurer.