Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Rätten till heltid skall vara en självklarhet för anställda i Gnosjö kommun

Ofrivilligt deltidsarbete är en klassfråga. Kommuner är några av de största bovarna när det gäller att utnyttja deltidsanställningar. Bland Kommunals medlemmar i Sverige jobbar 48% deltid.
Publicerad 2 mars 2015, kl 13:16

”Arbetsgivarorganisationerna Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Pacta har tillsammans med arbetstagarorganisationen Svenska kommunalarbetareförbundet (Kommunal) ett gemensamt intresse att minska deltidsarbetet. Parterna är överens om att förmågan att attrahera och rekrytera personal, liksom att motivera och utveckla redan anställda, har stor betydelse för verksamheternas effektivitet och kvalitet. Att erbjuda heltidsanställningar bidrar till att vara en attraktiv arbetsgivare.”

Citat ur Skls folder Heltid – en del av helheten Trots att stora kraftansträngningar gjorts i avtalsförhandlingar för att i kollektivavtal komma till rätta med det ofrivilliga deltidsarbetet och timanställningar har inte särskilt mycket hänt. Detta är ett allvarligt problem, både för de enskilda kvinnorna som drabbas, för det är kvinnor i huvudsak, liksom för samhället och jämställdheten i stort. Ca: 300 personer av de anställda i Gnosjö kommun har någon form av deltid och många kämpar med otrygga timanställningar.

Denna påtvingade deltidsarbetslöshet gör att många söker fortlöpande nytt arbete vilket leder till onödigt omfattande personalomsättning. Kvinnor och ungdomar används alltför ofta som flexibilitetsbuffertar på kommunens arbetsplatser. De anlitas vid behov och vid arbetstoppar. Kvinnor får i högre grad, än män, deltids- och tidsbegränsade anställningar istället för fasta jobb. Detta tycker vi är fel. Vi, Socialdemokrater i Gnosjö kommun, vill ge våra anställda makt över sin egen arbetstid samtidigt som vill vi behålla rätten att välja en deltidsanställning om man så vill men utgångspunkten vid anställningar ska alltid vara heltid.

//För Socialdemokraterna i Gnosjö
Camilla Karlsson, Kari Parman, Markus Kauppinen

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson