Kollega kommenterar

2012

Fri, 13 Apr 2012 16:47:31 +0200

Hemma hos Winston Smith finns en teleskärm som spottar ut propaganda och samtidigt spelar in allt han gör. Han vet inte när han blir observerad, bara att han blir det, vilket räcker för att hålla sig i skinnet. Handlingen är naturligtvis från George Orwells 1984, skriven i slutet av 1940-talet men ständigt lika aktuell. Känslan av att bli kontrollerad av någon annan dröjer sig kvar, skaver och kliar.

Men jag tänker så här, är det inte ännu farligare att forma en miljö där människor när en önskan om att kontrollera sig själva? Börja med att skapa ett samhälle där det allra finaste som finns är att synas. Helst i tv, men också i bloggar, på Twitter, Facebook, bilddagböcker, Linkedin. Visa vilka kläder du har, vilka filmer du sett, vad du använder för smink, vilka ställen du checkar in på.
Vem har läst dina inlägg? Vem har tryckt på gilla? Vem har kommenterat din bild?

Vi berättar gladeligen om oss själva oavsett om någon lyssnar eller inte. Och det vi pratar om registreras och kartläggs för att kunna erbjuda annonsörer en extremt träffsäker placering och kundanpassas i annonser som personanpassad reklam. På Facebook liksom på Google.

I stort sett allt vi gör registreras. När vi tar ut pengar från en bankomat, när vi är hemma med sjukt barn, när vi gör något brottsligt. Oftast gör det ingenting. Vi är siffror. Ettor och nollor i en burk, i en lista, i ett register. Men ibland kan ett utdrag betyda skillnaden mellan att få ett jobb eller inte. Att få en lön eller inte. Att få mat på bordet eller inte.
Sedan 2003 har antalet utdrag från belastningsregistret ökat från 40 700 till 177 000. Statistik som, enligt Rikspolisstyrelsen, sannolikt beror på att allt fler arbetsgivare enbart vill anställa personer med ett fläckfritt förflutet. Man begär också utdrag på vab och sjukskrivningar, allt för att sålla ut en arbetskraft som håller måttet.
Ibland kan en koll också betyda skillnaden mellan att få behålla ett jobb eller inte. Förra året sparkades tre anställda på ett callcenterföretag i Piteå sedan de sagt nedvärderande saker om sin chef på Facebook, en Mc Donalds-anställd man sparkades 2010 på grund av ett blogginlägg och en man som jobbade på dagis fick sparken på grund av sin profilbild på Facebook.

Var går gränsen mellan jobb och privatliv? Det är inte helt tydligt.

Våren 2009 kom en statlig utredning, Integritetsskydd i arbetslivet, som föreslog att arbetsgivare ska förbjudas att, utan lagstöd, begära att arbetssökande visar upp registerutdrag. När jag mejlade Hillevi Engström för ett år sedan och frågade vad som hänt med förslaget fick jag svar från hennes pressekreterare: " Frågan om integritet i arbetslivet är högt prioriterad för regeringen" Nu har det gått ytterligare ett år. Och för riksdagen tycks inte integritet vara särskilt prioriterat. För bara några veckor sedan röstades EU:s datalagringsdirektiv igenom, vilket innebär att trafikuppgifter lagras i minst sex månader. Ett sätt att jaga och spåra bovar säger en del. Integritetskränkande säger andra.

Men är det den kontrollen som är oroande? Datatrafiken sparas i ett halvår. Bilder, inlägg och kommentarer på Facebook äger du inte. Och de sparas, ja kanske för alltid. Den nya tekniken är bra på så många sätt, men kanske finns det anledning att reflektera en smula innan du nästa gång trycker på "Gilla".

En miljöbovs straff

Wed, 11 Apr 2012 10:08:06 +0200

Jag missade Earth hour och nu har naturguden Dumuzi även känd under namnet Tammuz, hämnats på ett väldigt raffinerat sätt. Jag lovar att aldrig mer fusksläcka jobbdatorn eller dubbelspola om bara jag får tag på en biltjuv.

Var får man tag i en biltjuv när man behöver den som bäst? Något mer urbota dumt än att inte alltid ha en reservnyckel på lager finns nog inte. Skulle möjligen vara att pula ner nyckeln i jeansfickan och hoppas att den stannar där. Eller att parkera bilen på en p-plats som man vet kommer att vårstädas inom en snar framtid, i hopp om att man hinner flytta bilen dessförinnan.

Nu står biljäveln där och går inte att rubba. Och kommunens sopbilar närmar sig med hot om bortbogsering och grova böter. För att inte tala om de böter stadens frenetiska lapplisor kommer att hinna förse bilen med innan dess, utifall att något klåfingrat barn eller girig bilist norpar parkeringsbiljetten som jag i vanmakt pillat in under vindrutetorkaren.

Jag har finkammat vägar jag cyklat och vandrat sedan nyckeln försvann. Vänt ut och in på varje tänkbar ficka fem gånger minst, lyft på varje soffkudde lika många gånger och besökt inte bara polisens hittegodsavdelning, utan också SJ:s och lokaltrafikens, bett till den helige Antonius av Padua, skyddshelgon över borttappade föremål, men icke. Nyckeln står ingenstans att finnas.

Det finns möjlighet att skaffa en ny nyckel - det är bara att komma med bilen till återförsäljaren! I brist på en fiffig teleporteringsanordning som kan trolla dit bilen kan man naturligtvis ringa efter en bärgare och vips har de sammanlagda kostnaderna vida överstigit bilens värde.

Nu sitter kanske en och annan miljöivrare och myser lite skadeglatt och tänker karma. Rätt åt miljöboven, hon får vad hon förtjänar - hon är vårdslös inte bara med nycklar, utan med jordens resurser och miljön. Men jag tågpendlar till jobbet och cyklar till stationen och nästan överallt annars. Bilens främsta uppgift hittills har framför allt varit att framkalla ångest och kosta pengar.

Det är mycket möjligt att den här nyckelincidenten är ett utstuderat straff för att jag gillar att ta långa varma bad i stället för snabba kalla duschar och för att jag fuskar på jobbet genom att bara slå av datorsskärmen i stället för att släcka ner hela datorn när jag går för dagen.

Så hör hit alla biltjuvar. Kom och stjäl bileländet. Den här gången kommer jag inte att skicka osande förbannelser efter er utan lovar att sprida enbart positiva miljömedvetna vibbar. För det är väl för mycket att hoppas på att helige Antonius skulle försöka hävda sig mot Dumizi, och låta nyckeln dyka upp bara så där?

Fotnot: Dagen efter jag skrev ovanstående artikel gick jag till polisen igen. Bilnyckeln hade inte dykt upp men medan jag står där och pokulerar med polisbiträdet lägger jag märke till en nyinkommen ensam nyckelknippa på desken framför mig. Det är något vagt bekant över både nyckeln och snodden som är virad runt nyckelringen. Halar upp min egen knippa och - visst, det är kopia av min husnyckel. Äldsta dotterns nyckel som vi inte ens visste var försvunnen.

Nästa gång jag åkallar den helige Antoius av Padua måste jag komma ihåg att vara mer specifik.

En dyskassalektikers solkiga bekännelser

Wed, 29 Feb 2012 13:32:11 +0200

Solkig och knagglig ligger den här. Mitt kors. Vabblanketten från november förra året.

Det finns inga rimliga förklaringar eller godtagbara ursäkter. Jag är tämligen frisk, har svenska som modersmål, schyst utbildning - ändå är det som om jag tycks lida av någon sorts dyskassalexi - en obegriplig oförmåga att fylla i blanketter från försäkringskassan. Dessutom är jag lika märkvärdigt handlingsförlamad när det gäller att fixa en underskrift från skolan, hitta ett frimärke och slutligen lägga brevet på lådan.

Så i stället ligger kuvertet här, kaffefläckat, uppsprättat och igentejpat, på mitt skrivbord, som en Medusa - varje gång min blick faller på den blir jag som förstenad. Åsynen ger mig en frätande klump i magtrakten. Och nu är det snart mars!

Visserligen tog försäkringskassan också ett halvår på sig senaste gången jag begärde tillfällig föräldrapenning och det är kanske där problemet ligger. Den gången hittade man tydligen så många brister med mitt sätt att fylla i blanketten att det föranledde åtskilliga samtal fram och tillbaka mellan mig och olika handläggare om huruvida en tvåa i själva verket kunde tolkas som en trea och om min lön verkligen var den jag uppgivit och fastän jag erbjöd mig att skicka in lönespecifikationer fick jag inga pengar förrän arbetsgivaren ringde upp och gick i god för mig. Ändå hade inkomstuppgiften ingen som helst betydelse för föräldrapengen - läxan jag lärde mig den gången var att aldrig besvära kassan med information om löneökningar, även om jag undertecknar på heder och samvete och har ett kompulsivt behov av att vara ärlig.

- Men får du mindre i lön måste du meddela det, sade handläggare nr 72 i ordningen, som var både vänlig och befriande frank.

Man behöver inte vara särskilt paranoid för att misstänka att allt krångel kring kassan är utstuderat. Jag läste i DN om en pappa som gått miste om 13 500 kronor i jämställdhetsbonus på grund av de krångliga reglerna och förutom jag och den jämlika pappan måste det finnas åtskilliga andra uppgivna föräldrar som också har solkiga blanketter liggande som skamliga påminnelser om deras tillkortakommanden. För att inte tala om alla sjuka och skadade som förmodligen har ännu svårare att få ut den försäkring de borde ha rätt till.

Eftersom vi dyskassalektiker förmodligen har sparat miljoner åt staten, kunde kassan faktiskt gottgöra oss lite. Varför inte bjuda in så kallade fuskare och låta dem hålla en kognitiv kassakurs för oss? De, om några, vet uppenbarligen hur man fyller i blanketter så att de faller handläggarna på läppen och den kunskap de besitter skulle befria många av oss från den där gnagande ångesten vid åsynen av ett solkigt försäkringskassebrev.

Tror nästan att jag ska sprätta upp kuvertet igen och bifoga mitt anspråkslösa förslag.

Sen gäller det bara att fixa ett frimärke.

Och lägga brevet på lådan.

Om ytterligare ett halvår eller så...

Gahhh!

Arga leken

Fri, 25 Nov 2011 15:42:58 +0200

Arbetsgivare stjäl friskt och framgångsrikt koncept från tv-världen - vad hindrar egentligen facket från att göra detsamma? Jag skulle mycket väl kunna tänka mig en karriär som Arga Fackombudet.

Aldrig förr har väl arga människor varit så populära. De är här för att stanna - vi har sett Arga kocken, Arga snickaren och Arga Anna Anka mästra och läxa upp folk på bästa sändningstid. De skäller och ryar och förolämpar och först när de stackare som utsätts för denna offentliga förnedring börjar snyfta och slita sitt hår i förtvivlan får de hjälp av sina plågoandar.

Samtidigt sitter vi andra tryggt i tv-soffan och förfäras eller myser åt att vi inte varit korkade nog att försöka bygga hus, laga mat eller behöver hjälp att gå ner i vikt.

Det är ett vinnande koncept mot allt sunt förnuft. För när tårarna är torkade så står stackarna där och är så innerligt tacksamma allt skäll till trots.

Det finns mycket mer än riksdagsvalen som tyder på att den svenska folksjälen i grund och botten är masochistisk.

Flera arbetsgivare har kopierat dokusåpakoncept och anordnar auditions i stället för att rekrytera på beprövat sätt, men facket kan bli först med att anamma subgenren smäda&hjälp. Eftersom jag själv är en smula kolerisk kan jag se mig stå och gorma indignerat åt någon stackare som blivit snuvad på sin tjänstepension:

- Men hur i helvete tänkte du när du tog jobb hos den här arbetsgivaren? Läste du inte igenom det finstilta i ditt anställningsavtal? Hur kan man bara vara så dum och tro att allt ska ordna sig om det inte finns kollektivavtal?

Och sedan, när vederbörande brutit ihop av skam:

- Klart vi ska hjälpa dig. Men bara på villkor att du lägger allt i mina händer och går med på att förödmjukas ännu mer under resans gång.

Kan inte det vara en käck idé för ett modernt förbund?

Nähä?

Nej, medlemmar som oftast helt utan egen förskyllan råkat i blåsväder, brukar vara tacksamma över hjälp ändå, de behöver faktiskt ingen mer skit. Och dessutom, när man tänker närmare på saken så har redan Svenskt Näringsliv sedan länge patent på skäll&skymfkonceptet inom arbetslivet - arbetsgivarnas bud i de pågående lönecirkusen kan knappast betraktas som annat än en förolämpning. Trots att företagen går med vinst vill näringslivet att de anställda ska nöja sig en futtig löneökning och hotar med kris och ungdomsarbetslöshet om de inte får sin vilja fram.

Man kan bli arg för mindre

Heja Försäkringskassan!

Tue, 08 Nov 2011 15:16:03 +0200

Mina semesterdagar är nästan slut. Sommaren slukade majoriteten av dagarna men jag har också använt semester till att torka snor, spyor och hänga på vårdcentralen med ungarna.

2008 infördes nya regler för vård av sjukt barn, vab. Föräldrar som är hemma med sjuka barn och tar ut tillfällig föräldrapenning måste skicka in en blankett till Försäkringskassan där förskolan eller skolan intygar att barnen verkligen stannat hemma. Inget intyg, inga pengar.

Måltavlan för de nya reglerna var fuskande mammor och pappor. Såna som lämnat friska barn till barnomsorgen och samtidigt anmält vab. Dessutom skulle reformen generera pengar till statskassan, så där 650 miljoner kronor närmare bestämt.

Nu menar Försäkringskassan att ur ett fuskhänseende har det inte blivit någon skillnad. Systemet är mest bara krångligt, så nu tycker man att det är lika bra att avskaffa intygstvånget.

Heja heja Försäkringskassan, för en gångs skulle har ni min röst.

Mina barn har inte blivit friska över en natt bara för att reglerna ändrats. Det verkar gälla andra barn i landet också. Så var är fuskarna?

Jag har slösat semesterdagar på att torka snor. Det är mindre tidskrävande än att ringa Försäkringskassan om ett nytt intyg för det gamla har försvunnit i soporna eller i kaoset på förskolan. Ibland har jag inte ens anmält semester.

Jag vet, det är mitt val, ingen annans. Tanken att fuska har aldrig slagit mig.

Jag har inte tid att fuska. Jag har inte ork att fuska. Dessutom får jag panik bara jag är en dag sen med att lämna tillbaka hyrfilmerna.

Jag har vabbat oändligt många gånger. Varje gång får jag eller min sambo och alla andra föräldrar som är hemma med sjuka barn ett intyg som förskolan ska fylla i.

Blanketten lämnas till förskolepersonalen som med en unge i vardera handen något otåligt ber mig lägga intyget på sonens hylla. Med lite tur har jag fått tillbaka det, underskrivet och stämplat, några dagar senare. Ibland har intyget hamnat hos en vikarie som inte har större koll på rutinerna och i stället lägger sin energi på barnen.

Ett underskrivet intyg måste postas i tid. Annars inga pengar.

Sen har jag en kille som går i tvåan Han går själv till skolan. Jag eller hans pappa trycker intyget i hans lilla hand och säger åt honom att lämna till fröken

Intyget försvinner i samma sekund som han springer på en kompis på vägen och leken blir viktigare.

Så ska det vara, intyget är inte hans ansvar.

Frågan är vems ansvar det är att stoppa fusket? Förskolans? Eller mitt som förälder?

När reglerna ändrades sa dåvarande socialförsäkringsministern Christina Husman Pehrsson till Sydsvenskan att det inte kommer att vara så bekvämt i början men att förskollärare efter ett tag förhoppningsvis kommer att tycka att intygskravet känns naturligt.

Tre år senare tittar de pedagoger jag känner knappt om datumet på intyget stämmer med barnets frånvaro. De bara skriver under. När de har tid. För plötsligt har vinterkräksjukan slagit ner som en bomb och lämnat efter sig minst 10 intyg som ska skrivas under.

Nu hoppas Försäkringskassan ändå komma åt fusket genom att det ska falla på arbetsgivarens lott att lämna inkomstuppgifter till Skatteverket varje månad. För då kommer det att märkas om personer som anmäler vab ändå plockar ut full lön.

Kontrollansvaret ligger på Försäkringskassan och arbetsgivaren, inte förskolan.

Tack! Låt mig som förälder slippa ännu fler intyg och blanketter.

De som anmäler vab istället för att sjukskriva sig själva när de är sjuka och därmed slippa karensdag, vad ska vi göra med dem, undrar någon?

Skippa karensdagen. Men det är ju förstås en helt annan historia.