Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Smalt om sexuella trakasserier

Kollega är oftast väldigt läsvärd, och det är bra att ni tar upp sexuella trakasserier, men jag tycker artikeln var väldigt smal och att er sk "expert" Anneli Häyrén Weinestål gav exempel på en förvånansvärt ytlig förståelse för vad sexuella trakasserier är.
Åsa Frisk, Insändarredaktör Åsa Frisk Publicerad 18 november 2013, kl 09:09

"Jag tror inte att någon utsätter den man tycker är oattraktiv för sexuella trakasserier", säger hon, och visar därmed att hon sitter kvar i den vanliga men felaktiga uppfattningen att sextrakasserier bara är en sorts variant av ett legitimt förhållande mellan en man och en kvinna - att det i grunden handlar om attraktion och beundran, som sedan gått "lite över styr" eller blivit lite för "intensivt". Artikelförfattaren spär på detta genom att använda formuleringen "han [sic] kanske är så förälskad att han inte ser klart".

Detta är samma tankesätt som ligger bakom dom som säger "äsch, ta åt dej, det är väl bara smickrande" till den som tex. fått kommentarer om sina bröst av sin kollega.

Det är så fel så man blir alldeles ledsen. Sexuella trakasserier har inget med attraktion, relationer, förälskelse eller romantik att göra, det handlar helt och hållet om makt och förtryck. Visst kan enskilda fall ha sin begynnelse i en sådan situation men som företeelse är sexuella trakasserier någonting helt annorlunda. Det är som att säga att våldtäkt bara är en form av sex, snarare än den våldshandling det är.  

Dessutom är det bevisligen fullt möjligt, t.o.m vanligt skulle jag gissa, att trakassera någon sexuellt som man INTE är attraherad till, det behöver man inte vara någon expert för att föreställa sig. Kommentarer om hur ful en är, att insinuera att ingen vill ligga med en, att fråga en om ens (obefintliga, harf harf harf) sexliv, etc etc etc är i allra högsta grad sexuella trakasserier, trots att det är motsatsen till attraktion som uttrycks.

Sen pratar Anneli Häyrén Weinestål uteslutande om män som trakasserar kvinnor, vilket är väldigt otidsenligt och orättvist. Tjejerna som kommenterar chefens rumpa, killarna som fryser ut gaykillen, transan som det skvallras om, tjejen som särbehandlas för att hon är gift med en tjej, bikillen som inte vågar komma ut på jobbet pga en rå stämning i omklädningsrummet - vad är det om inte sexuella trakasserier? Tex. kunde artikeln lagt mer vikt vid de specifika problem som män ofta upplever när de utsätts för trakasserier - de blir inte bara påverkade av själva påhoppen, utan måste också hantera konflikten mellan att bli gjord till ett offer och sin maskulinitet, vilket skapar ytterligare psykisk problematik.

Slutligen uttrycker Anneli Häyrén Weinestål sin åsikt (efter sensationalistiska antydningar om dramatik och självmord) att det bästa en kan göra "för sin hälsa" är att bara ta sig därifrån utan att stå upp för sig själv, uttrycka sina värderingar eller säkra några påföljden för trakasserarna. Det tycker jag är högeligen oansvarigt av en sk "expert". Visst, det kan vara skitjobbigt att stå upp och säga ifrån, och inte minst att skaffa sig upprättelse, men om man inte gör det så ändras ju ingenting och skithuvena (ursäkta) får härja som dom vill med nya offer.

Artikeln borde fokuserat mycket mer på det stöd som finns att få och hur man ska göra för att överleva processen, istället för att uppmuntra en att bara fly undan.

Hela tonen i artikeln känns ömsom avskräckande och ömsom uppgiven. Bara detta att ni använder ordet "vågade" i rubriken på delen om de tre som tagit sina fall till domstol sänder meddelandet att detta är något farligt och riskfyllt att göra. Resultaten, tex 75000kr i skadestånd, är skrivna i den minsta möjliga storlek längst ner, istället för i rubrikerna.

Och sen skriver ni att det finns "tre domar" på DO's hemsida. Tre domar på två år? Inte uppmuntrande direkt.  Ni kanske kunde förklarat att det är så få (gissar jag) för att väldigt få anmälningar görs, pga att de flesta situationer utreds i andra instanser? Hela effekten av spalten under rubriken "Många drar sig för att anmäla" blir att förstärka intrycket att en måste vara en exceptionell individ för att ta tag i sin situation, och än mer för att lyckas få någon upprättelse.

Varför inte en sidebar om hur en kan, inom lagens ramar, dokumentera och samla bevismaterial mot den som trakasserar? Filma, fota, spela in? Hur man kan gå ihop med kollegor som utsatts för liknande?

Hela artikeln blir sammantaget en väldigt smal och onyanserad bild av problemet med sexuella trakasserier, ett problem som verkligen behöver pratas om och en fråga som facket är i en utmärkt position att ta upp. Besviken!

Karin Lundgren

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman