Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Tror inte på kontakter vid jobbsökeri

Jag är 62 år och har varit på jobbjakt i ca 2 år. Jag tror inte på kontakter och att nätverk växer i den takt som ni menar i Kollega. Jag har inte fått ett enda jobberbjudande genom kontaktnät, vad det nu kan bero på, mig eller dem.
Publicerad 10 april 2014, kl 09:30

Istället började jag läsa för ca 1 år sedan och det har varit en mycket positiv upplevelse. Tyvärr räcker det inte för Arbetsförmedlingen, så man måste redovisa en gång per månad vilka jobb man sökt. Sedan så skriver du att man inte ska ange sin ålder när man svarar på jobbannonserna. Det är mycket svårt att inte få med sin ålder idag, eftersom man till 100 procent måste ange sitt personnummer till de bemanningsföretag som sätter ut jobbannonserna, annars kommer man inte förbi den sidan i registreringen. Jag menar att du bör nämna det också i ditt svar. Vem vet, har bemanningsföretagen en speciell bortsorteringsfunktion för oss äldre som söker jobb?!? Jag undrar. 
Men du kan gärna få tipsa mig om hur jag ska finansiera min sista studietermin. Det finns kanske fler äldre som undrar. Det är märkligt att man i samhället talar om att vi under vår livstid kommer att behöva byta yrke ett flertal gånger men är man över 56 år (och inte speciellt rik) så får man ändå inte låna hos CSN, när man försöker förbättra sin situation på arbetsmarknaden, fastän tongångarna i samhället går att man behöver jobba väldigt, väldigt länge innan pension. (Visst, kan kanske låna på bank men varför olika villkor i studielivet)? Tack för en bra tidning!
//Anonym

Svar från Monica Fagerström, coach Unionen:
Hej Eva! Tack för ditt mail och dina synpunkter. Som jag sa i min artikel så har jag bland annat vänt mig till TRR (trygghetsrådet) och det är enligt dem till 100 procent kontakter som är gångbart när man är över 50 år. Med kontakter menar man inte enbart sitt befintliga kontaktnät utan vad man även lägger i det är att man tar kontakt själv. Det innebär allt från att skicka spontanansökningar till att börja följa dem på Linkedin och göra inlägg kring de debatter som förs på deras sida. På så sätt skapar man en ihågkommelse kring sig själv. Att sakta och strategiskt bygga upp kontakter inom de företag man vill till.

När det gäller personnummer så vet jag att Dreamwork, och jag tror även Proffice, har tagit bort att man ska fylla i sitt personnummer. Jag vet att det råder en åldersfixering i Sverige men jag ser också att det börjar luckras upp och vissa går i framkant när det gäller detta.

Naturligtvis blir jag nyfiken på hur du har gått tillväga när det gäller ditt kontaktnät. Har du skickat din CV till alla? Har du tydligt och klart presenterat vad du kan bidra med utifrån Kompetens, Egenskaper och Färdigheter? Om inte så är mitt råd till dig att du inte ska tveka att vara extremt tydlig med vad du kan bidra med. Om inte de kan ge dig något så kanske de har någon i sitt kontaktnät som kan. En annan sak är att du ALDRIG släpper bollen när det gäller dina kontakter och spontanansökningar. Du håller regelbunden kontakt och fortsätter visa att du vill bidra.

När det gäller de andra synpunkterna du har så är det verkligen relevanta och jag håller helt med dig. Dock har de inte med frågan från medlemmen att göra och tyvärr har jag ingen enkel lösning när det gäller hur att få politikerna att se arbetslivet som ett livslångt lärande.

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson

Insändare

Mer bonus till folket!

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går dåligt och med stora förluster. Gör de likadant med chefernas bonusar?
Publicerad 11 augusti 2016, kl 11:51

Samtliga fackföreningar inom Vattenfall har godkänt att bonusen för vanliga arbetstagare ska slopas då företaget går så dåligt och med stora förluster.

Samtliga fackföreningar har godkänt att alla chefer ska få bonus då de är viktiga i det kommande arbetet för att få företaget på fötter igen.

Om Vattenfall fortsätter att blöda, kommer man då att återkräva bonuspengarna av cheferna?

//Tja vadå

 

Insändare

Fackföreningsrörelsen arbetarnas röst

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen.
Publicerad 16 mars 2016, kl 13:22

Känslan av främlingskap sprider sig i det svenska folkhemmet i takt med den tilltagande centraliseringen på snart sagt alla områden. Kraven på effektivitet och produktivitet i utnyttjandet av de offentliga resurserna i spåren på den ekonomisering som pågått sedan 1990-talet har resulterat i fusioner och sammanslagningar och lett till att allt färre av medborgarna känner sig delaktiga i de beslut som påverkar vardagen. Bolagisering och resultatenheter inom den offentliga sfären liksom alltför långtgående privatiseringar av den gemensamma sektorn försvårar insyn nu när besluten fattas i stängda styrelserum.

 I ställningskriget mellan vänster och höger, i de svenska samhället, har de nyliberala strömningarna haft alltför stor påverkan. Istället för att utgå ifrån medborgarnas behov utgår man uteslutande från att verksamheterna måste rymmas inom budgetramar som i regel är alltför snäva. Istället för att utgå från medborgarnas behov tvingas invånarna acceptera undermåliga trygghetssystem. Istället för att med hänsyn till det faktiska behovet ordna finansiering för vår gemensamma välfärd reducerar vi välfärdsamhället och accepterar att den svenska modellen krackelerar.

Det  är viktigt att fackföreningsrörelsen åter blir arbetarnas röst på den allt hänsynslösare arbetsmarknaden. Den lokala tillgängligheten måste ökas så att känslan av främlingskap bryts och så att medlemmarna åter kan känna sig delaktiga i kampen för bättre villkor på den egna arbetsplatsen. De folkrörelseägda företagen och verksamheterna måste återta sin roll i samhället. En återuppbyggnad och nystart för konsumentkooperationen med kunden i centrum kanske vore på sin plats. Kooperation måste åter bli en prisdämpande kraft, ett reellt alternativ till de privatägda företagen och som ett behövligt komplement till den politiska demokratin.

Kari Parman