Hoppa till huvudinnehåll
Arbetstid

Tydligt ledarskap motverkar ofrivillig vobbning

Många vobbar trots att de inte vill. Lösningen är tydlighet från arbetsgivaren, tror Susanna Reppling, Sverigechef på telekomföretaget Interoute. "Om man inte kan jobba ska arbetsuppgifter plockas bort", säger hon.
David Österberg Publicerad
Gorm Kallestad / NTB Scanpix / TT
Många känner en press att vara tillgängliga för jobb trots att de egentligen vill ägna sig helt åt sitt sjuka barn. Gorm Kallestad / NTB Scanpix / TT

Tidigare i veckan presenterade Unionen sin årliga undersökning om vobbning. Enligt den jobbar sju av tio tjänstemän ibland hemifrån samtidigt som de vårdar sjukt barn. Majoriteten av dem uppskattar det flexibla arbetslivet, men fyra av tio svarar att de helst skulle slippa vobba. Att de ändå gör det beror bland annat på att de annars skulle ha svårt att hinna med sina arbetsuppgifter.

Telekomföretaget Interoute säljer tjänster och produkter som gör det möjligt att arbeta från andra platser än kontoret. Men att de tekniska lösningarna finns innebär inte att hemarbete ska ses som en självklarhet när en anställd vårdar sjukt barn, säger Susanna Reppling som är Sverigechef.

– Det är till stor del en ledarskapsfråga. Som arbetsgivare måste vi vara tydliga med vilka förväntningar vi har på medarbetarna. Annars finns risken att en anställd upplever att det finns ett krav på att ständigt vara tillgänglig, trots att det inte är så.

När en anställd arbetar hemifrån måste arbetsinsatsen mätas i resultat, inte fysisk närvaro på kontoret. Och då måste också arbetsuppgifter plockas bort när någon arbetar deltid, är sjukskriven eller vårdar sjukt barn, säger Susanna Reppling.

– Det handlar om kommunikation. Vad av det jag förväntades leverera den här veckan plockas bort när jag inte kan jobba? Det ska vara tydligt vem medarbetaren ska ha den diskussionen med. Syftet med tekniken är ju att de anställda ska ha större flexibilitet, inte känna sig stressade av den.

Unionen har en liknande lösning på det ofrivilliga vobbandet.

– I dagens slimmade organisationer finns sällan någon kollega att lämna över arbetsuppgifter till om man inte kan vara på jobbet. Då gäller det för chefer och ledare att hjälpa till med prioriteringen så att den som inte vill vobba inte behöver det. Det är också viktigt att man ibland kan välja att vobba och ibland inte. Det beror bland annat på hur ens arbetsuppgifter ser ut för tillfället och på hur det sjuka barnet mår, säger Marina Åman, andra vice ordförande i Unionen.

Vad kan facket göra?
– Det är viktigt att man har en dialog på arbetsplatsen kring de här frågorna. Där kan de lokala fackliga representanterna spela en viktig roll. Och om man upplever att arbetsgivaren har orealistiska förväntningar på en kan man alltid vända sig till Unionen för att få råd och stöd eller förhandlingshjälp.

Regeringen vill slopa vab-anmälan

Den som vabbar måste anmäla det till Försäkringskassan under barnets första sjukdag. Men den regeln vill regeringen slopa, enligt Ekot. I stället ska anmälan skickas in när barnet är friskt igen.

Regeringen väntas lägga fram sitt förslag till riksdagen under våren.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Arbetstid

Här jobbar man längst (och kortast) i Europa

Kortare arbetstid har blivit en stor konfliktfråga. Men hur mycket jobbar vi egentligen under ett helt liv? Nya siffror visar att Sverige sticker ut.
Noa Söderberg Publicerad 21 augusti 2025, kl 09:00
Kortare arbetstid: Till vänster en kvinna på kontor med en väckarklocka intill sig. Till höger en man i kostym som håller upp en stor klocka och ser rädd ut.
Unionens medlemmar vill ha kortare arbetstid. Enligt en Novusundersökning vill 63% av Unionens medlemmar att förbundet jobbar hårdare för kortare arbetstid i kommande avtalsrörelse. Foto: Colourbox.

43 år. Så långt är ett genomsnittligt arbetsliv i Sverige, enligt nya siffror från EU:s statistikmyndighet Eurostat.

Det är näst längst i EU – bara nederländare jobbar mer – och en ordentlig bit över EU-genomsnittet på 37,2 år. Om man också räknar in de länder som har ett nära ekonomiskt samarbete med EU så hamnar Island i topp. Där är ett genomsnittligt arbetsliv 46,3 år långt.

Kortare arbetstid – så skiljer det sig mellan länder

I andra änden av listan finns Rumänien, Italien och Bulgarien. Siffrorna följer, med några viktiga undantag, det mönster som brukar återkomma i diskussionen om arbetstid: Ju längre norrut, desto mer arbetstid.

Så varför är det så stor skillnad mellan länderna? Experter som nyhetssajten Euronews har talat med ger flera förklaringar: skillnader i genomsnittlig livslängd, olika pensionssystem, nivån av ålderism och familjepolitiken. Men den främsta förklaringen, enligt myndigheten Eurostat, är det så kallade arbetskraftsdeltagandet. 

Det är ett mått på hur stor andel av befolkningen som har eller försöker få ett jobb. I Sverige och de övriga nordiska länderna är siffran hög. I södra Europa är den betydligt lägre. Ju större del av befolkningen som är en del av arbetsmarknaden, desto längre blir ett genomsnittligt arbetsliv.

Jobbar vi för mycket i Sverige?

Siffrorna landar i en infekterad debatt om arbetstiden i Sverige. Svenskt Näringsliv, Almega, Facken inom industrin och LO har alla försökt räkna ut hur mycket landets anställda jobbar och hur sänkt arbetstid skulle påverka samhället. Slutsatserna har varierat kraftigt.

De nya siffrorna mäter alltså längden på hela arbetslivet. De visar inte hur lång en enskild arbetsdag eller arbetsvecka är i de olika länderna. Ändå är mätmetoden vanlig bland de som räknar på arbetstid, eftersom den ger en överblick, täcker in variationer som kan finnas mellan olika yrken och anställningsformer och gör det lättare att jämföra mellan länder.

Här är länderna där man jobbar längst – och kortast

  1. Island* - 46,3 år
  2. Nederländerna - 43,8 år
  3. Sverige - 43 år
  4. Schweiz* - 42,8 år
  5. Danmark - 42,5 år
  6. Estland - 41,4 år
  7. Norge* - 41,2 år
  8. Irland - 40,4 år
  9. Tyskland - 40 år
  10. Finland - 39,8 år
  11. Malta - 39 år
  12. Cypern - 39 år
  13. Österrike - 38,7 år
  14. Litauen - 38,5 år
  15. Tjeckien - 37,5 år
  16. Ungern - 37,4 år
  17. Lettland - 37,4 år
  18. Frankrike - 37,2 år (EU-snittet)
  19. Slovenien - 37,1 år
  20. Spanien - 36,5 år
  21. Slovakien - 36 år
  22. Luxemburg - 35,6 år
  23. Serbien - 35,5 år
  24. Polen - 35,5 år
  25. Belgien - 35 år
  26. Kroatien - 34,8 år
  27. Grekland - 34,8 år
  28. Bulgarien - 34,8 år
  29. Italien - 32,8 år
  30. Rumänien - 32,7 år
  31. Montenegro** - 32,1 år
  32. Nordmakedonien** - 31,5 år
  33. Turkiet** - 30,2 år

* Medlem i Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA)

** EU-kandidatland