Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Valförlusten var spiken i kistan

Det har blivit alltför många spik i alliansens kista, i form av misslyckanden och ogenomtänkta beslut, under de gångna fyra åren men valförlusten är nog den sista spiken och endast jordfästningen återstår. Alliansens oförmåga till att företräda det svenska folket och genomföra sina löften, med undantag för skattesänkningar, har blivit allt tydligare under åren som gått.
Publicerad 16 september 2014, kl 09:17

Med Jan Björklund i spetsen förlöjligade alliansen det svenska skolväsendet och kallade skolan för en flumskolla. Man lovade förvandla skolan till en kunskapsskolan men ersatte den istället med en dumskola som blivit sämre på alla områden.

Likaså lovade alliansen krafttag mot ungdomsarbetslösheten men ungdomen är arbetslösa 30 procent längre tid i dag än när alliansen tillträdde. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är nu så hög att EU-kommissionen beviljat en miljard kronor i krisstöd till ett antal regioner i vårt land.

Alliansens löften om att minska det sociala utanförskapet har visserligen resulterat i att antalet förtidspensionärer och långtidssjukskrivna minskat något genom att Försäkringskassan dumpat sjuka till Arbetsförmedlingen och socialtjänsten.

Allt fler har fått upp ögonen och förstått att alliansens så kallade jobbpolitik är ett misslyckande. I spåren på utförsäljning av vår gemensamma sektor liksom köpet av Nuon och alla de orättfärdiga skattesänkningar som dränerat statens finanser och drabbat det svenska folket i form av försämrade trygghetssystem har tydliggjort att allianspartierna har en dold agenda i strid med vad man säger. Alliansens orättfärdiga politik har resulterat i en ökande arbetslöshet och ökade klyftor liksom i ett ännu större utanförskap i det svenska samhället så frågan är inte om utan när kommer badtunnealliansen att spricka.

//Kari Parman

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson