Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vi har möjlighet att förändra!

Sverige har gått från ett land som vill ge trygghet till alla, genom tex bra sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, till att vara en kontrollapparat och utnyttja de som egentligen behöver stöttning i samhället. Istället för att erbjuda långtidsarbetslösa möjligheter till vidareutbildning eller praktisk erfarenhet för nytt jobb, så låses de in i fas3-fabriker. Istället för att ge sjuka rehabilitering i lugn och ro, så ifrågasätts cancersjuka om de verkligen ska ha rätt till ersättning och när de är tillbaka i tjänst igen. Sverige har blivit sjukt.
Publicerad 3 augusti 2015, kl 13:35

När man är sjuk så kan man behandla symtomen, men bättre vore att göra något åt orsaken till sjukdomen. Vi kan demonstrera och protestera mot att sjuka och arbetslösa drabbas, detta hjälper dem, men inte så mycket de som står på tur. Politik är precis som facklig verksamhet, om något är fel så kontaktar man facket, men får man inte gehör så är det bästa sättet att få till förändring att engagera sig själv i det fackliga arbetet. På samma sätt så har många protesterat och sagt till politiker att de vill ha en förändring, men då det är så många politiker som inte verkar vilja förbättra förutsättningarna för sjuka och arbetslösa, så är det dags att vi blir fler som engagerar oss politiskt. Fundera ut vilket parti ni skulle passa bäst in i och engagera er för att påverka även inifrån. En och en kan vi skrika högt utan att få ut något, men tillsammans är vi starka.
//Sputchi

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson