Hoppa till huvudinnehåll
Insändare

Vill informera Sveriges medborgare om den borgerliga regeringens politik

Jag har drabbats av utmattningssyndrom pga hög arbetsbelastning. De IT företag jag arbetade för bröt konsekvent mot arbetstidslagen och arbetet bedrevs i form av projekt, ibland orealistiska och resulterade i mycket hög stress för den personal som skulle utföra jobbet. Jag trodde aldrig att det skulle få sådana konsekvenser på min psykiska hälsa, välbefinnande och privatliv som det fick. Idag är jag ett nervvrak och stresskänslig. Det är svårt att förstå för den som inte har drabbats eftersom det inte syns utanpå.
Publicerad 20 augusti 2014, kl 13:28

Jag har fått svar från en rehabiliteringsklinik i Norrköping att det blev förändringar i samband med regimskiftet till borgerligt som innebar att utmattningssyndrom inte längre kan remitteras av landstinget till kliniken. Patienten får bekosta denna vård själv. Landstinget beviljar endast remiss för cancer och svåra långvariga smärtor. Vårdcentralen informerar inte ens om denna möjlighet.

Konsekvensen är att den som blir psykiskt skadad av sitt företag inte får adekvat vård eller rehabilitering, inte blir klassad som arbetsskada och förmodligen inte får ha kvar sin anställning. Bollen hamnar hos Arbetsförmedlingen som förmodligen placerar personen i sysselsättningsfasen.

Vad tycker Sveriges medborgare, väljare, näringsliv om detta system?

Är det samhällsekonomi, att inte med alla tillgängliga möjligheter få tillbaks människor i arbete? Grovt systemfel och mänskligt lidande som inte borde få förekomma i Sverige eller EU är min åsikt.
//Bosse

Insändare

Vad förväntar sig Sveriges regering att jag bidrar med?

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar.
Publicerad 17 augusti 2016, kl 11:27

När jag växte upp i Sverige på 60-talet på en bruksort kändes det som det fanns så mycket glädje i samhället, det fanns jobb till alla, man gick till Folkets Park och dansade, Folkets hus och såg på teater eller bio, de flesta barn hade två föräldrar och fick köpa lördagsgodis för stora femöringar. Det jag upplevde som barn var att livet var enklare, en bruksort med fabrik, affärer, post och bank. Ingen orättvisa, avundssjuka eller rasism. Förmodligen fanns det väl lite under ytan men det var inget påtagligt.

Idag sitter jag ensam i min lägenhet med spänningshuvudvärk och trötthet. Jag äter Sertralin och Propavan, den ena är ett lyckopiller och det andra är för sömnen. Jag var en hårt arbetande konsult, mycket övertid och stress under flera år, mycket kundkontakt och bråk om avtal. När jag blev 50plus blev jag uppsagd. Företaget och kunderna ville ha unga nyutbildade.

Så vad ska jag göra nu kan man fråga sig. Vad förväntar sig Sveriges regering och samhälle att jag ska bidra med? Jag tänker ibland att det finns dom som har det värre, hemvändande svenska soldater som sett död och lidande i Mali och Afganistan. Jag läste en artikel att dessa fick inte den hjälp de borde få, en del mådde väldigt dåligt med svåra sömnproblem, depressioner, posttraumatisk stress. Det är bara att konstatera att det verkar inte finnas så mycket professionell hjälp att få i Sverige. Kanske för vissa, som har tur, eller har råd.

https://www.youtube.com/watch?v=4JNK0S99RNU

//JHansson