Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Alla barn har rätt till en vit jul

Ett av fem svenska barn känner oro inför julen på grund av alkohol. Så här kan du hjälpa dem.
Linda Engström Publicerad 5 december 2011, kl 13:05
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jul är för en del barn en glädjefylld högtid där värme, kärlek och familj är i fokus. För andra är julen tyvärr en ångestfylld högtid där värmen kommer från spriten och kärleken brinner för alkoholen. 20 procent av våra barn och unga känner en ständig oro och har en klump i magen när julen närmar sig. Glädjen andra barn känner över stundande julfirande med klappar, familj och en trevlig stund existerar inte.

Ett av fem svenska barn känner oro och olust inför julen. Många barn associerar julen med vuxna som beter sig märkligt, vinglar och luktar sprit. Julen är årets näst största suparhelg, vilket inte alls går ihop med föreställningen om att julen är barnens högtid.

Vit Jul är en kampanj som syftar till att uppmärksamma vuxnas alkoholkonsumtion i relation till barn och unga. Vi vill att alla barn och unga ska känna sig trygga hemma under julen. Kampanjen innehåller två delar där vi dels arrangerar cirka 300 aktiviteter runt om i landet dit barn och unga är välkomna för att slappna av i en trygg alkoholfri miljö och dels kämpar vi också för att fler vuxna ska ta ställning och därmed inte dricka alkohol under julhelgen.

Lovtider kan ibland kännas som att mattan rycks bort under fötterna för barn och unga som inte känner sig trygga hemma. Det här vill vi förändra, tillsammans med dig!

Många vuxna tar redan avstånd från att dricka under julen. Förra året uppgav 37 procent av de vuxna som kommer att fira jul med barn att de inte kommer att dricka under julen. Vi behöver bli fler, för barnens skull!

Inför vårt femte år med kampanjen så har vi redan närmare 80 000 fans på Facebook och många kända samarbetspartner och företag som tar ställning för Vit Jul. De utsatta barnens föräldrar finns överallt, kanske på din arbetsplats eller i din vänskapskrets. Deras drickande behöver inte alls vara förknippat med alkoholproblem, utan snarare den alkoholnorm som finns i samband med julfirandet, men för barnen är konsekvenserna desamma.

Vill du vara med och sprida budskapet på din arbetsplats, förening eller inom din familj så gör du en stor insats för dessa utsatta barn. Detta är en problematik som många håller med om, men kanske inte funderat så mycket på.

Vi förstår att det kan vara jobbigt att fråga vänner eller kollegor om de ska vara nyktra över jul. En sådan fråga kan lätt uppfattas som anklagande då många anser att det inte är moraliskt riktigt att dricka på jul även om de gör det ändå. Ett tips är att informera om kampanjen och fråga om de hört talas om den. Du kan också berätta att du skrivit på Vit Juls kontrakt och därför själv kommer att vara nykter i jul för barnens skull.

Om du väljer att ta ställning för Vit Jul så är du inte ensam, du har cirka 25 000 människor med dig i kampen för att fler barn och unga ska få en jul värd att minnas, en jul utan alkohol och andra droger.

Vit Jul bygger på idén om att visa solidaritet med de barn som far illa över julen, vi tror på individens betydelse för en samhällsförändring. Någonstans måste kampen börja, och vi tror den börjar med dig och mig.

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen