Tittar man tillbaka på de senaste tio åren är det bara en gång, i samband med finanskrisen 2011, som de privatanställda tjänstemännens löneökningar inte varit högre än inflationen. Under åren därefter låg reallöneökningarna på över två procent och någon gång över tre procent.
– Det beror på att inflationen var så låg. När vi ställer våra krav utgår vi från Riksbankens inflationsmål, två procent, inte från den verkliga inflationen, säger Unionens förhandlingschef Niklas Hjert enligt vilken facken inte skulle ändra taktik även om inflationen drog iväg över tvåprocentsmålet.
– Direkt efter finanskrisen träffade vi också avtal på vad som i efterhand har visat sig vara för hög nivå, det var avtal som försämrade Sveriges konkurrenskraft. Det har rättats till genom senare träffade avtal.
De senaste åren har dock reallöneökningarna sjunkit markant. I fjol låg den på 0,3 procent. Det är dock inget alarmerande, enligt Niklas Hjert.
– Man ska aldrig tro att man träffar exakt rätt för varje enskilt år. Det viktiga är att träffa rätt över tid. Det vi vill ha är en långsiktig reallöneutveckling. Vi ska dessutom komma ihåg att en del av löneutfallet har satts av till pensioner och därför inte syns som lön.
Enligt Niklas Hjert ligger Sverige i topp bland västeuropeiska industriländer när det gäller reallöneökningar de senaste tio åren.
Läs också: Konjunkturen kan slå mot löneutvecklingen
Reallöneökning
är skillnaden mellan hur mycket lönen ökar och hur mycket priser på varor och tjänster ökar, det vill säga löneökningen med hänsyn tagen till inflationen.
