Hoppa till huvudinnehåll
Diskriminering

Arbetsgivare erkänner sexuella trakasserier

Det blir ingen rättegång i AD angående sexuella trakasserier mot två unga kvinnor på danspalatset Mälarsalen. Sedan arbetsgivaren erkänt att kvinnorna har trakasserats och gått med på att betala dem vardera 125 000 kronor har nu i stället en förlikning träffats. Lisa, som gjorde den första anmälan mot Mälarsalen, är lättad och glad.
- Nu hoppas jag fler tjejer våga anmäla sånt här.
Anita Täpp Publicerad 30 oktober 2014, kl 15:00

Lisa var 22 år när hon för nästan två år sedan, i november 2012, sökte jobb som projektledare på Mälarsalen, som ligger i München-Bryggeriet i Stockholm. Men sedan hon kallats till anställningsintervju och två gånger träffat den rekryterande chefen var hon så illa berörd att hon inte längre var intresserad av jobbet. Det sedan han fällt flera nedlåtande kommentarer om kvinnor och gjort anspelningar av sexuell natur och föreslagit att han och Lisa skulle ha sex.

Hennes anmälan till DO ledde till att arbetsgivaren stämdes för sexuella trakasserier i Arbetsdomstolen, AD. Den ledde också till att ytterligare ett tiotal kvinnor hörde av sig till DO och begärde att få vittna till Lisas fördel i domstolen då de upplevt sig ha blivit kränkta på ungefär samma sätt av mannen.

Av kvinnornas berättelser kunde man dra slutsatsen att mannen hade utsatt unga arbetssökande för samma behandling sedan minst ett tiotal år tillbaka. Men eftersom det i de flesta fall hade gått så lång tid sedan den påstådda kränkningen att den redan var preskriberad kunde DO bara utreda och driva ytterligare ett fall till AD. Det gällde en ung kvinna som i samband med att hon sökt jobb som ”allt i allo” på konferenscentret utsatts för flera ovälkomna sexuella inviter och påtryckningar om att ha sex med mannen.

Eftersom båda fallen rörde sexuella trakasserier i samband med en anställningssituation begärde DO att stämningarna skulle handläggas tillsammans och krävde ett skadestånd på 125 000 kronor var till de kränkta kvinnorna.

Senare har ytterligare kvinnor hört av sig och berättat att de utsatts för samma sak.

- Hur många det handlar om totalt som säger sig ha blivit sexuellt trakasserade av den här mannen har jag ingen exakt siffra på, men det måste vara minst femton, säger Anna Rosenmüller-Nordlander på DO som företrätt de båda kvinnorna och stämt arbetsgivaren.

I nästa vecka skulle rättegången ha inletts i AD. Men eftersom arbetsgivaren nu har erkänt att de två kvinnorna har blivit utsatta för kränkningarna och gått med på att betala de begärda skadestånden finns inte längre någon tvist mellan parterna.

Om man anser sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier kan man också polisanmäla det. Har någon av de här kvinnorna gjort det?
- Nej, men en av de kvinnor som skulle ha vittnat i rättegången eftersom hon själv har blivit utsatt av den här mannen har gjort en polisanmälan. Men vi har ju olika bevisregler när det gäller brottmål och diskrimineringsrätt, där vi ska göra det antagligt att det har skett diskriminering medan man har högre beviskrav i brottsmål och i de här fallen står ju ofta ord mot ord. Och den här kvinnans fall lades ner i brist på bevis, säger Anna Rosenmüller-Nordlander.

- Det är väldigt jobbigt att bli utsatt för trakasserier och då ska det mycket till innan man vågar gå till polisen, oss på DO eller prata med facket. Det man kan hoppas av de här målen är att de för med sig att frågan kommer upp på bordet igen.

Den nu 24-åriga Lisa, som gjorde den första anmälan om de sexuella trakasserierna på Mälarsalen, säger att hon är nöjd och glad över att det hela har kommit till ett slut nu.

- Det har varit en lång process och det har inte alltid varit så lätt, så nu är det skönt att det är över och att det blev ett bra avslut för mig. Det har inte heller varit jätteroligt att förbereda sig på att sitta i rättegången i flera dagar, säger hon.

- När jag anmälde så hoppades jag så klart att jag skulle vinna men vågade inte tro på att jag skulle komma så långt. När jag anmälde honom så var det ju ingen som hade gjort det tidigare och ingen som visste något. Men det gjorde att många andra också vågade berätta vilket jag är jättenöjd med. Nu hoppas jag att fler får upp ögonen för sexuella trakasserier på arbetsplatserna och vågar berätta och anmäla, för nu har vi också visat att det går att vinna, även om det tar lång tid.

Kan du lämna det här bakom dig nu?
- Nej det kommer jag nog aldrig att kunna göra helt. Det här var min andra anställningsintervju som jag gick på och att hamna i en sådan situation som jag gjorde sätter spår. Jag har tyckt att det har varit jobbigt när jag gått på intervjuer efter det där och jag blir fortfarande ledsen och arg när jag tänker på vad jag blev utsatt för. Det har skapat en misstro så att jag har svårare att lita på folk över huvud taget, säger Lisa.

- Men nu, när jag inte heller har den här rättegången som ligger över mig, så  kommer jag ändå att kunna gå vidare på ett annat sätt och inte behöver tänka på det här dagligen längre.

Diskriminering

Rasism på Amnestys kontor – så tog de tag i det

Utrikes födda personer upplever en betydligt sämre arbetsmiljö än inrikes födda. På Amnestys svenska kontor blev situationen till slut ohållbar.
Noa Söderberg Publicerad 19 januari 2024, kl 07:39
Jämlikhetsstrategen Armina Etminan säger att hon tog jobbet på Amnesty eftersom organisationen menar allvar med sitt interna jämlikhetsarbete. Foto: Anders G Warne

Den 12 december 2020 publicerades en uppseendeväckande nyhet: Amnestys generalsekreterare i Sverige avgår efter anklagelser om rasism på föreningens kontor. En av världens mest profilerade människorättsorganisationer beskrevs i Aftonbladet som en arbetsplats präglad av rasistisk utfrysning och användning av ”n-ordet”.

För Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben, var det ingen överraskning. När historien blev offentlig hade hon redan företrätt flera medlemmar som upplevt rasistiska kommentarer och diskriminerande begränsningar av karriärutvecklingen – och fått sin kompetens ifrågasatt när de lyft problemet.

Liknande problem hade uppdagats på Amnestysektioner runt om i världen. På huvudkontoret i London inleddes en utredning som senare skulle visa att det fanns både aktiv rasism – okvädesord som avfärdades som skämt, vidrörande av svarta personers hår utan samtycke – och en mer subtil rasistisk struktur där chefer i London behandlade personal utanför Europa som om de hade lägre kompetens.

"Amnesty är hycklare"

Frustrationen kulminerade när organisationen tog offentlig ställning för den antirasistiska gräsrotsrörelsen Black Lives Matter. Anställda och medlemmar kom med hårda anklagelser om att Amnesty var hycklare, även i Sverige.

Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty.
Marianne Gyllenpistol, ordförande i Unionenklubben på Amnesty. Foto: Privat

– Det var kaosartat och väldigt känsligt till en början. Ett smärtsamt uppvaknande. Det blev tydligt att vi inte alls hade det systematiska arbetet för att förhindra att sådant här sker, säger Marianne Gyllenpistol.

Den bristen finns hos fler arbetsgivare. I höstas publicerade Arbetsmiljöverket en rapport som visar att utrikes födda upplever en klart sämre arbetsmiljö än inrikes födda. Av de förstnämnda svarar 12 procent att de utsatts för mobbning på jobbet. Bland inrikes födda är motsvarande siffra 6 procent.

Amnesty hade redan före krisen tagit fram en formell jämlikhetsstrategi. När stormen lade sig inleddes arbetet med att göra den till något mer än en pappersprodukt. Arbetsgivaren och facket började tillsammans ta fram planer, listor och mål.

Rekryterade jämlikhetsstrateg

En av de första åtgärderna var att rekrytera en jämlikhetsstrateg. Armina Etminan, som tidigare arbetat på stiftelsen Make Equal, fick jobbet. Hon tog plats i Amnestys svenska ledningsgrupp och fick ansvar för att jämlikhetsarbetet skulle genomsyra hela organisationen.

Konflikterna hade visat att det först och främst behövdes mer kunskap. På senare år har Amnestys anställda gått regelbundna utbildningar i bland annat minoritetsstress, ålderism och antimuslimsk rasism. Armina Etminan påpekar att sådant inte kan göras en gång och sedan bockas av.

– Kunskap är en färskvara. Det går inte att säga ”vi gick en utbildning och workshop om detta” och sedan tro att man är klar.

Problemet behöver också mätas, enligt henne. Amnesty införde regelbundna kartläggningar av arbetsmiljöproblem kopplade till ojämlikhet. Där ställs frågor om bland annat rasism, hbtqi-diskriminering och tillgänglighet för människor med funktionsnedsättning.

– Det finns en stor diskussion om hur man ställer sådana frågor på ett bra vis. Man kan till exempel integrera det i sina vanliga medarbetarundersökningar och göra det på ett sätt som bygger på anonymitet, frivillighet och självidentifikation.

Diskriminering i samhället återspeglas på jobbet

Därefter inleddes den svåraste delen – att göra jämlikhetsarbete till något som präglar varje avdelning dagligen. Exemplen på vad det innebär är många: nya upphandlingskrav på företagshälsovården, jämlika spelregler på möten, särskilda utbildningar för chefer. Varje avdelning har fått i uppdrag att använda jämlikhetschecklistor.

Armina Etminan ger några exempel på vad en sådan kan innehålla.

– Om jag ska planera en kampanj, skriva ett inlägg i sociala medier eller planera ett årsmöte, vad behöver jag då veta och kolla upp? Behöver vi göra en syntolkning av inlägget? Har vi vilrum, bönerum och rätt kost på mötet? Det handlar om att verkligen kolla i förväg.

Amnestys problem blev offentliga

Trots att ämnet är känsligt, problemet svårt att mäta och lösningarna tar tid så har Armina Etminan och Marianne Gyllenpistol ett övergripande råd till den som märker av rasism och diskriminering på jobbet: lyft på locket. Säg som det är.

Att man vågade göra det på Amnesty är enligt Marianne Gyllenpistol en av förklaringarna till att just deras situation blev offentligt uppmärksammad.

– Jag tror att om man skulle göra detta på andra arbetsplatser så skulle det uppdagas samma sak.

Armina Etminan fyller i:

– Maktstrukturer och diskriminering som finns i samhället återspeglas ju på jobbet. Det handlar om vem som har möjlighet att vara sig själv, dela med sig av sina misstag, utvecklas och göra karriär. Vilka personer som får vilka tjänster. Det är inte säkert att sådant kommer fram i medarbetarundersökningar.

Jämlikhet kräver mod

Samhällsutvecklingen i Europa, med ökad polarisering och växande högerextrema partier, gör också att frågor om jämlikhet och mänskliga rättigheter blir mer politiserade. Det kan vara ännu ett hinder för att lyfta problemen på sitt jobb. Men Armina Etminan vill vända på perspektivet. Hon tror att en arbetsgivare som inte tar jämlikhetsproblem på allvar kommer ha svårt att i framtiden hitta personer att anställa.

– Både arbetsplatser och organisationer behöver komma fram till vilka de är och vad de står för. Det kommer vara viktigare än någonsin, men också ganska utmanande. Och det kommer att kräva mycket mod.

Amnesty International

➧ Människorättsorganisation grundad i Storbritannien 1961.

➧ Har drygt två miljoner ”medlemmar och supportrar”. Uppger inte exakt medlemsantal.

➧ År 2019 hade organisationen kontor i 63 länder.

➧ I Sverige jobbar omkring 90 personer.