Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetslivet måste bli barntillåtet

Det ska vara förbjudet för en arbetsgivare att fråga om en jobbsökande tänker skaffa barn, menar Mari-Ann Krantz som här presenterar fakta ur Unionens telefonenkät med 1800 medlemmar.
Mari-Ann Krantz Publicerad 10 mars 2008, kl 09:05
Mari-Ann Krantz
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Tänker du skaffa barn? Gör det! Barn är härliga och en så viktig del av livet. Det kan jag verkligen intyga som själv har både barn och barnbarn. Inte bara det att du själv känner lycka och utvecklas som människa när du har barn - våra barn är också de som ska utveckla vårt samhälle vidare.

Lika glad som jag blir när jag tänker på barnen, lika bedrövad blir jag när jag återigen påminns om att vårt arbetsliv fortfarande har långt kvar till att vara riktigt barntillåtet. Vi har nyligen frågat medlemmarna om hur det är att kombinera jobbet med att vara småbarnsföräldrar. Bland dem som vi frågat finns även de som inte har barn - och de tror att det är ännu svårare än föräldrarna själva tycker. Risken är att en del drar sig för att få barn för att de inte tror att det fungerar med arbetet. Minst sagt alarmerande, både för dem själva och för samhället.

 Visserligen säger arbetsgivarna att det bara är positivt när medarbetaren berättar att han eller hon ska få barn, men trots det kommer ändå många föräldrar snart att få erfara att det blir problem. Redan som gravida upplever mer än var åttonde kvinna att de missgynnas - lönehöjningen uteblir, den planerade utbildningen avskrivs eller de blir omplacerade.

Var tionde småbarnsförälder upplever att de missgynnas. Var fjärde kvinna som angett att de missgynnats får sämre löneutveckling jämfört med 17 procent av männen. Både kvinnor och män säger att de fått minskade karriärmöjligheter, utebliven löneökning, förändrade arbetsuppgifter, blivit omplacerade, gått miste om kompetensutveckling, haft en provanställning som inte övergått i tillsvidareanställning samt upplevt en negativ attityd från arbetsgivaren.

Det som kanske gör mig mest upprörd är att nästan var tredje kvinna vid en anställningsintervju har fått frågan om hon funderar på att skaffa barn. Var tionde man har fått samma fråga. Den frågan måste helt enkelt vara förbjuden. Vi måste få stopp på arbetsgivarnas övertramp in i människors privatliv. Varje individs personliga integritet måste värnas. Jag har full förståelse för att frågan kan finnas i huvudet på en arbetsgivare som tänker nyanställa - men frågan ska ändå inte ställas.

På samma sätt som vi har ett självklart förbud mot att fråga en journalist efter hans källa, så borde det vara lika otänkbart att fråga om barnplanerna vid en anställningsintervju. Även om jag förstår att det är svårt så är ändå min uppmaning till medlemmar som söker jobb: Vägra svara om du får frågan!        

Konsekvensen av att arbetsgivarna ställer frågan är att hela sju procent av kvinnorna har känt sig tvingade att lova att inte skaffa barn inom den närmaste tiden. På Stockholms tuffa arbetsmarknad har mer än var tionde gett det löftet. Man kan fråga sig vad som händer på arbetsplatsen om de senare "bryter sitt löfte".

Ytterligare några fakta från småbarnsföräldrarnas verklighet:

l Drygt var tionde känner sig missgynnade eller får problem då de kommer tillbaka efter föräldraledigheten. 

l Ungefär 30 procent tycker att det är svårt att kombinera arbetsliv och föräldraskap.

l Konflikterna handlar oftast om svårigheter att arbeta över, problem när de ska lämna och hämta i förskolan eller när de är hemma för sjukt barn. Många upplever konflikter med arbetstiderna och arbetstidens förläggning samt när arbetet kräver resor och övernattningar.

Genomgående är att kvinnorna får betydligt större problem än männen - föga överraskande.

Könsmönstret är fortfarande mycket tydligt då det gäller hel- eller deltidsjobb, arbetstiderna och uttaget av föräldraledigheten. Kvinnor jobbar deltid - ofta ofrivilligt - och har inte fast jobb i betydligt större utsträckning än männen. Närmare 90 procent av kvinnorna tar ut mer än 8 månaders föräldraledighet jämfört med 10 procent av männen. 17 procent av männen har inte tagit ut någon föräldraledighet alls. Nästan hälften av kvinnorna gick ner i arbetstid när de började arbeta efter föräldraledigheten - endast åtta procent av männen gjorde det.

Konsekvenserna blir naturligtvis att kvinnorna halkar efter i löneutvecklingen, i sin kompetensutveckling och karriär. Kvinnor har svårare att bli chefer. Därmed får de i slutändan även sämre pension. Könsmönstret under småbarnsåren följer alltså med under hela arbetslivet - och även därefter.

Det är därför det är så viktigt att vi snabbt får en ny och modernare inställning till barn och föräldraskap i arbetslivet. Och att kvinnor och män tar ett gemensamt ansvar för barnen och delar jämlikt på föräldraledigheten och ansvaret för barnen. 

Att anställda tar sitt föräldra-ansvar får inte ses som ett problem för arbetsgivaren. Graviditet, barnafödande och föräldraskap är i grunden något som skall uppfattas som naturligt. Barn och föräldraskap är positivt, utvecklande och värdefullt. Att vara förälder - och föräldraledig - ger utveckling även för jobbet och för arbetsgivaren. 

På arbetsplatserna måste det därför finnas planer och rutiner för de föräldralediga, till exempel avstämningssamtal innan ledigheten samt medarbetar- och lönesamtal under ledigheten. Löneutvecklingen och möjligheten till kompetensutveckling får inte minska på grund av föräldraledigheten. Arbetsplatserna måste planeras så att de fungerar bra för alla, även för småbarnsföräldrar. Kvällsjobb och möten på tidiga morgnar ska undvikas. Nyttja modern teknik för att minska resor och övernattningar. Medarbetarna - och inte minst småbarnsföräldrarna - måste få större inflytande över sin arbetstid. Antalet visstidsanställningar måste minska och de som ofrivilligt arbetar deltid ska ha möjlighet att gå upp till heltid.

Trots allt - jag tycker verkligen inte att du ska tveka om du funderar på barn. Vi ska tillsammans i Unionen se till att arbetslivet verkligen blir barntillåtet.

1 800 medlemmar 20-44 år intervjuades per telefon. Två
tredjedelar har ett eller flera barn. 94 procent som inte har barn arbetar heltid jämfört med 79 procent av dem som har hemmavarande barn.           

Ståndpunkter:

  • Vägra svara på frågan om du tänker skaffa barn.
  • Föräldraskap är utvecklande även för jobbet.
  • Även föräldralediga ska ha löne- och medarbetarsamtal.
Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen

Debatt

Debatt: ”Vi trivs på Synskadades Riksförbund”

Vi är många som inte känner igen bilden som målats upp av Synskadades Riksförbund som arbetsplats, utan som tvärtom trivs bra på vårt arbete, skriver medarbetare på förbundskansliet.
Publicerad 18 april 2024, kl 05:55
En skylt på synskadades riksförbund
Majoriteten på Synskadades riksförbund trivs på jobbet, skriver bland annat Cecilia Ekstrand, Claudio Quitral och Yvonne Gille.

Foto: Synskadades riksförbund
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I slutet av mars publicerade Kollega en artikel om arbetsmiljön här hos oss på Synskadades Riksförbunds nationella kansli. Att vi har kollegor som upplever att vi har dålig psykosocial arbetsmiljö och att tystnadskultur råder är såklart inte alls roligt att läsa. Vi verkar i en förtroendebransch, och de värderingar som förbundet står för ska genomsyra även vår arbetsplats. Men, den negativa bild som utmålas delas av långt ifrån alla. Vi vågar påstå att majoriteten av oss anställda här inte skriver under på den. 

Vår arbetsplats är på många sätt ganska lik andra liknande arbetsplatser i Sverige efter pandemin. De flesta varvar distansarbete med kontorsarbete. Vi har veckovisa personalmöten och avdelningsmöten. 

Vi är ett femtiotal anställda chefer inräknade, varav knappt hälften har en egen synskada. Det uppstår ibland konflikter, vilket förmodligen är oundvikligt på en lite större arbetsplats. Men att det råder en tystnadskultur känner vi inte igen. Tvärtom uppstår ofta diskussioner på våra personalmöten, då alla anställda har möjlighet att dryfta sina åsikter. 

Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete

Vi svarade nyligen anonymt på en medarbetarundersökning där vi hade möjlighet att lyfta kritik. Även vår visselblåsarfunktion erbjuder den möjligheten, och fanns på plats innan det nyligen blev ett lagkrav. Vi införde för en tid sedan gemensamma spelregler att arbeta efter, efter en demokratisk process där alla fick tycka till. 

Att medarbetare vantrivs är väldigt tråkigt att höra, men det är viktigt att den bilden får nyanseras. Vissa formuleringar i artikeln kan tolkas som att dessa personer är representativa för hela vår arbetsplats. Majoriteten av oss, vi som inte kom till tals i artikeln, trivs på vårt arbete. 

Vi jobbar för att synskadade ska få det bättre och få rätt stöd av samhället, det är en viktig uppgift som många av oss verkligen brinner för.  Verksamheten är mångfacetterad och spänner genom allt från politiskt påverkansarbete till punktskriftskurser och telefonrådgivning för synskadade. 

På en arbetsplats med så skilda arbetsområden skapas lätt stuprör. Vi är därför inne i en förändringsprocess där vi ska försöka jobba tätare tillsammans och mer projektorienterat. Förändring kan vara jobbigt, men de flesta av oss är även här positivt inställda. Vi upplever också att vi anställda får vara med och påverka och tycka till om även denna process.

Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare

Ett annat påstående i artikeln är att vi inte fikar eller äter lunch tillsammans. Inte heller det stämmer. Det är ofta mycket folk i lunchrummet vid 12-tiden, vid vårt reserverade bord i lunchrestaurangen likaså. Vi har en aktiv fackklubb, och en så kallad Må bra-grupp som ordnar öppna träningspass varje vecka, musikquiz och nu senast en påskäggsjakt, samma vecka som artikeln publicerades i Kollega. En anställd beskrev den tudelade känsla som infann sig vid denna på ett ganska träffande sätt. 

 ”Det var så trevligt. Och märkligt man visste vad som stod i artikeln, men där satt vi och hade hur kul och trevligt som helst. Det kändes verkligen som två helt olika arbetsplatser.”

Vi vill inte med denna text förminska enskilda medarbetares upplevelser. Men som sagt verkar vi i en förtroendebransch. Bilden av vår arbetsplats påverkar våra medlemmar och givare, såväl som oss anställda och allmänheten. Det är därför viktigt att även vi, den majoritet som trivs på Synskadades Riksförbund, får komma till tals. 

Fotnot: Den här debattartikeln är skriven på initiativ av ett antal medarbetare på Synskadades Riksförbund, utan inblandning av någon som har en chefsroll på kansliet. En majoritet av de anställda på kansliet har ställt sig bakom artikeln.

/Yvonne Gille , Claudio Quitral, Cecilia Ekstrand med flera anställda på Synskadades Riksförbund.