Hoppa till huvudinnehåll
Arkiv

Bor i surfarparadis - jobbar i djungeln

Projektchefen Jan-Erik Eriksson har kontoret i Sydney och sina mannar i Papua Nya Guineas djungler.
- Vårt team är en fantastisk samling människor, de har det som krävs för att stå ut med att endast äta, sova och jobba åtta eller tolv veckor i sträck.
Eva Karlsson Publicerad 26 april 2011, kl 09:26

Jan-Erik Eriksson jobbar för Volvo Construction Equipment International Division, som har levererat 130 entreprenadmaskiner till Papua Nya Guinea. Där i djungeln ska maskinerna göra plats för en 45 mil lång gasledning som kommer att gåt ill huvudstaden Port Moresby. Även en flygplats ska byggas så att plan med materiel och förnödenheter kan landa.  

- Mitt uppdrag har varit att jag med olika projektgrupper i Sverige, Singapore och Australien har byggt upp det system som krävs för att maskinerna ska fungera.

Hittills har de etablerat en reservdelsförsörjning från Singapore, byggt upp ett reservdelslager längs den kommande gasledningen och börjat utbilda förarna som i stor utsträckning är lokalanställda och boende runt arbetsplatserna.

- Det kanske är lätt att tro att man inte är så noga med miljön och att de stora oljebolagen skövlar och bara bryr sig om att tjäna pengar. Så är det i alla fall inte på Papua Nya Guinea. Inte en droppe olja får läcka ut ur våra maskiner på fel ställe.

Man arbetar också efter en nollvision när det gäller personskador. Volvo har bidragit med sitt sätt att tänka runt miljö och säkerhet och Jan-Erik Eriksson anser att de ligger långt framme.

Teamet ägnar ingen tid åt formella möten.

- Alla inblandade vet varför vi är där, vad vi ska göra och hur det ska göras. Har vi ett problem löser vi det oftast med några telefonsamtal och är jag på plats så reder vi ut det på stående fot. 

Teknikerna arbetar tio timmar om dagen sju dagar i veckan i åtta eller tolv veckor i sträck. Därefter har de ledigt två veckor med betald hemresa.

- Vårt team är en fantastisk samling människor från Sverige, Filippinerna, Serbien, Singapore och Australien och de är handplockade inte bara för att de är skickliga tekniker utan också för att de har de kvaliteter som krävs för att stå ut med förhållandena som råder på arbetsplatserna, mitt i djungeln. Det finns absolut inget annat att göra än att äta, sova och jobba.  

Som 23-åring tjänstgjorde Jan-Erik Eriksson, nu 59 år, vid en FN-bataljon i Sinaiöknen och fick smak för att arbeta i andra kulturer och "se in i mystiken". För Volvo har han jobbat i Irak, Libyen, Egypten, Förenade Arabemiraten och nu Australien sedan ett år tillbaka.

- Det som är speciellt med att jobba med Volvo entreprenadmaskiner är att man kommer till riktigt udda platser som guld och kolgruvor i Indonesien, skogsavverkningsprojekt på Nya Zeeland, dammbyggen i Pakistan och vägbyggen i Tanzania. Överallt har jag träffat många intressanta människor. Jag har ett fantastiskt jobb! 

Tidigare när barnen var små var hela familjen med, nu är det bara hustru Eva som hänger med på äventyren. Som lärare i svenska och med specialkompetens i svenska som andraspråk har hon alltid haft jobb. I Bagdad och Kairo med privatundervisning och i Libyen, Dubai och nu i Sydney med undervisning på svenska skolor.

Jan-Erik och Eva har sett mer av världen än vad de vågade drömma om som unga. De har bland annat dykt i Röda havet, åkt på safari i Kenya, besökt klipptemplen i Abu Simbel i Egypten, ätit friterade skorpioner i Kina och sett jättesköldpaddor i Oman som kommer upp på stranden för att lägga ett hundratal ägg och sedan ge sig ut i havet igen.

- Vi var fem år i Dubai under en tid då regionen utvecklades med en fart som vi förmodligen inte kommer att uppleva fler gånger. Vi bodde intill den 321 meter höga skyskrapan Burj Al Arab och biltrafiken till och från det hotellet var helt oslagbar om man som jag gillar bilar. Rolls Royce, Maserati, Ferrari, Bugatti... gatan var som en bilarnas catwalk.

Hotbilder har existerat från tid till annan men har familjen har aldrig upplevt ett hot direkt riktat mot dem.

- Hemskaste minnet var när Eva och vår son, då 10 månader, fick fly från Bagdad under kriget mellan Irak och Iran i en taxi till Amman i Jordanien. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, det var bara att hoppas att allt skulle gå bra. Jag kom ut ur Irak en vecka efter och hörde i Amman att de kommit fram helskinnade och var på väg till Sverige. Men det var långa dagar och nätter innan vi träffades igen.

Nu bor Jan-Erik och Eva i surfarnas semesterparadis Manly, utanför Sydney, och kommer så att göra i minst ett år till då projektet i Papua Nya Guinea tar slut. Vissa platser i Australien står på att besöka-listan men när det blir semester flyger de till Sverige.

- Det finns ingen bättre plats. Vi har en liten sommarstuga utanför Eskilstuna och dit kommer våra barn och vänner.   

Arkiv

Sparkad Pridegeneral kräver skadestånd

I december fick festivalgeneralen för Malmö Pride sparken. Nu stämmer Unionen arbetsgivaren och kräver 150 000 kronor i skadestånd.
David Österberg Publicerad 15 april 2019, kl 15:44
Johan Nilsson/TT
Den avskedade festivalgeneralen tillbakavisar anklagelser om att ha misskött sin anställning. Johan Nilsson/TT

Föreningen Malmö Pride bildades 2015 och arrangerar den årliga Pridefestivalen i Malmö. En av grundarna, en nu 34-årig man, valdes till ordförande och året därpå blev han också general för festivalen.

Men förra året uppstod flera konflikter i föreningen. Festivalgeneralen fick bland annat kritik för att han både var ordförande för föreningen och anställd av den. Han kritiserades också för att förutom sin lön ha fått provision på intäkterna till Pridefestivalen och för att ha dålig koll på organisation och administration.

Föreningen och Malmö stad – en av festivalens största finansiärer – lät då en revisionsfirma granska hur föreningen hade skötts. Utredningen visade att styrelsen delvis misskött sitt arbete. Revisorn anmärkte bland annat på föreningens bokföring och på dess interna kontroll. 

Den sista oktober förra året höll Malmö Pride ett extra årsmöte och vid det byttes hela styrelsen ut. Då utsågs också en ny ordförande och 34-åringen fick fortsätta som festivalgeneral.

Kort därefter blev han dock avstängd från sin tjänst och i början av december fick han sparken. Styrelsen ansåg bland annat att han borde ha tecknat ett ramavtal med Malmö stad, att han brustit i sin rapportering till styrelsen och misskött organisation och administration.  

Men nu stämmer Unionen arbetsgivaren och vill att Arbetsdomstolen förklarar att avskedandet är ogiltigt. Unionen kräver också att föreningen betalar 34-åringen 150 000 kronor i skadestånd.

Enligt stämningsansökan tillbakavisar 34-åringen att han misskött sin anställning och påpekar att den gamla styrelsen inte hade några invändningar mot hur han skötte sitt arbete. Han anser också att den nya styrelsen blandar samman vad han gjort som ordförande med vad han gjort som anställd och att den främst fokuserar på saker som hänt innan den nya styrelsen tillträdde.