För en tid sedan besökte han det tyska förbundet Verdi, som är en sammanslagning av flera förbund, till ett för våra förhållanden, jättelikt fack.
Verdi hade kämpat sig till ett avtal om förkortad arbetstid. När arbetstiden var kapad till 35 timmar i veckan gjorde facket en manifestation för att tala om vem som genomdrivit denna lyckade reform.
Den första arbetsdagen med 35-timmars arbetsvecka ställde sig fackliga företrädare utanför olika arbetsplatser och delade ut flygblad. Välkommen till jobbet, den 35-timmars arbetsvecka som gäller från och med idag är ett resultat av Verdis arbete, var budskapet.
Sensmoralen i den här berättelsen är att facket måste våga berätta när det lyckats genomföra något riktigt bra.
Men varför är svenska fackförbund så tysta om sina framgångar?
Svaret är inte givet, utan blygseln inför sina framgångar har förmodligen flera orsaker. Vi svenskar har lärt oss att ingen ska förhäva sig. Det är djupt rotat i det svenska kynnet. En annan del av förklaringen är nog den höga organisationsgraden som leder till att alltför många tar den framkämpade villkoren som något orubbligt och givet.
Ta avtalsrörelsen som exempel: Förhandla lön har facket alltid gjort. Vad är det märkliga i att det blir en löneökning i år igen? Dessutom gäller villkoren på en arbetsplats med kollektivavtal alla anställda tjänstemän, inte bara fackets medlemmar. Därför ser inte den enskilde medlemmen vad facket lyckas med genom att jämföra sig själv med andra på arbetsplatsen som står utanför. Utan det är när man jämför sin egen arbetsplats med dem utan avtal som skillnaderna kan bli tydliga, men det är inte alltid ens så. En del av de villkor som facket har kämpat sig till har blivit allmän praxis. Företag utan avtal skulle få svårt att locka till sig personal om de hade sämre anställningsvillkor.
Många av de viktigaste reglerna i arbetslivet, liksom mycket av det trygghetsnät som vi tar för givet är i själva verket reglerat i kollektivavtalen.
Visste du att den som arbetar på ett företag som saknar avtal med facket inte självklart har rätt till en löneökning? När det är dags för de årliga löneökningarna är det i dessa företag upp till arbetsgivarens goda vilja att höja lönen.
Så är det med mycket annat också.
Men vad är det vi ska få för fackavgiften? Den som kommer att se så mycket dyrare ut efter nyår då avgiften till a-kassan blir rejält höjd, men samtidigt kompenserad med en lika rejäl skattesänkning.
Då och då hörs någon medlem säga att "jag har varit medlem i tio år och aldrig träffad en ombudsman", utan att reflektera över att det är så det ska vara för flertalet medlemmar.
Fackavgiften går framför allt till att finansiera allt arbete med att skapa bra avtal och villkor i vardagen på jobbet. Alltså det som vi ser som givna inslag i anställningsvillkoren.
För dig som är medlem i HTF kostar det i högsta avgiftsklassen en tia per arbetsdag att hålla allt detta fackliga arbete igång. (Resen av avgiften går till a-kassan och för de lite högre avlönade även till en inkomstförsäkring.)
För tian får du också personlig hjälp om det krisar på jobbet, om din arbetsplats till exempel drabbas av uppsägningar. Men se det som något extra, en säkerhet som du har vid nödlägen.
I somras kunde HTF ha gjort som Verdi och stått utanför arbetsplatserna i färgstarka jackor, delat ut flygblad med budskapet: Det är inte längre billigare för arbetsgivaren att säga upp föräldralediga än andra. Numera slipper ingen arbetsgivare att betala uppsägningslön för att någon har föräldrapenning. Istället börjar inte uppsägningstiden löpa förrän föräldraledigheten är slut. Lagändringen är genomfört tack vare HTF:s intensiva opinionsbildning i frågan.
Det är en av fackets framgångar i år, som kunnat genomföras tack vare att du betalar som högst en tia per arbetsdag för din vardagstrygghet.



Carl von SchéelechefredaktörHar du synpunkter på analysen?

Mejla mig, [email protected]