Kanske har du haft det på känn, firman har inte gått så bra på sistone, ni når inte er säljbudget. I de allra flesta fall kommer neddragningar inte som en chock. Någonstans innerst inne vet man. Frågan är ju bara om det rör min egen avdelning eller rent av mig själv?

Jonas Kritz har varit med om många neddragningar i sitt arbetsliv. Efter den senaste startade han eget företag, och har bland annat föreläst för anställda i Unionen som nu står inför stor personalminskning på förbundskontoret.

Enligt Jonas Kritz finns det olika faser vid omorganisationer. Den första fasen är vad han kallar 1:a informationen. Ledningen går ut och talar om att "tyvärr måste vi vidta åtgärder". Ofta finns det en stor förståelse för det bland medarbetarna. Men informationen känns abstrakt och väldigt långt bort från dig som person. Visst diskuteras det ute i organisationen men än så länge är det inte så stor oro.

Den andra fasen kallar Jonas Kritz för förhandlingsfasen och här börjar det hända saker. Nu känns det mer konkret och folk ställer sig frågan hur vi ska dra ned och hur många anställda blir berörda. Plötsligt kan man se helt andra rörelsemönster på arbetsplatsen. Anställda som vanligtvis inte pratar så mycket med varandra gör nu det. Folk stå länge vid kaffeautomaten och pratar, tar längre luncher och dörrar som inte brukar vara stängda stängs. Arbetslusten avtar och ryktesfloran är igång.

Den tredje fasen är när alla jobbiga samtal ska ske. Du ser att din kollega blir inkallad på chefens rum. Vad betyder det, om han får gå, får jag vara kvar? Verksamheten puttrar på så sakteliga men det känns ändå som om allt står still. Många blir ledsna och ifrågasättandet blir som en slags försvarsmur "Hur kan chefen sparka mig, jag som håller upp hela firman på mina axlar?"

Den här fasen är jobbig och det är såklart en fördel om ledningen kan försöka få det att gå så fort som möjligt.

Den sista fasen, som Jonas kallar efterbörden, är när stormen har lagt sig. Det är dags att städa upp och lappa huset. Verksamheten måste komma igång igen. De som är kvar måste försöka hitta arbetslusten igen mellan alla farväl mejl som skickas.

- Gillar ni tårta ska ni försöka hålla er på kontoret så mycket som möjligt, säger Jonas Kritz.

Mycket energi frigörs under en sådan här process som består av oro. Många ältar frågan: Får jag vara kvar? Man är utsatt för omständigheter utom sin egen kontroll.

För att försöka ta tillbaka kontrollen kan man ändra ett ord i frågan och istället fråga sig själv: Vill jag vara kvar? Det är nämligen viktigt att man själv tar ställning. Man ska fokusera på sig själv och börja leta efter och ta hjälp av familjen, kollegor, facket, karriärcoacher eller instanser som till exempel Trygghetsrådet.

- Var nyfiken, fråga mycket och lyssna mycket, säger Jonas Kritz.

Det är också bra att fokusera på sina arbetsuppgifter. Då håller man sig borta från ryktesspridningen och oro. Dessutom är det bra för självkänslan att göra ett bra jobb.

Slutligen är det viktigt att göra ordentliga avslut. Flera av kollegorna kanske du aldrig ser mer. Men se till att byta kontaktuppgifter, förr eller senare kan det behövas.