90-talskrisen ledde till kraftigt ökad arbetslöshet. Mot slutet av decenniet vände ekonomin uppåt, men trots det är sysselsättningssiffrorna ännu i dag betydligt sämre än dem före krisåren.

- Det är svårt att förstå varför det gått så långsamt tillbaka, sa Nils Gottfries på ett seminarium där han presenterade sin rapport till Långtidsutredningen 2011 "Fungerar den svenska lönebildningen?".

Förklaringen till den långsamma sysselsättningsökningen skulle, enligt Gottfries, vara löneökningarna.

- Fyra procents löneökningstakt är rimlig om vi är i balans. Problemet är att vi hade en period med svag sysselsättning, vi hade behövt en period med lägre löneökningstakt.

Ett problem, anser Gottfries, är att parterna pratar väldigt lite om sysselsättningen. I stället kräver man löneökningar i takt med resten av Europa, där förhållandena kan vara vitt skilda från de svenska.

Unionens förhandlingschef Niklas Hjert, som kommenterade rapporten tillsammans med Almegas vd Jonas Milton, menar att det bygger på en felsyn. Enligt honom tittar facket inte alls enbart på utvecklingen i konkurrentländer, utan på en mängd saker, däribland sysselsättningen.

- Men sedan måste man fundera på vad lönebildningen är till för. Facket är egentligen en utbudskartell, vi finns till för att få en rimlig löneandel. Jag tror att risken med sänkta löneandelar är att vinstandelarna ökar i stället. Jag är tveksam till detta. Mycket kommer att gå ut som vinst och inte investeras.

Att sänkta lägstlöner skulle vara en väg för att öka sysselsättningen, trodde inte heller Hjert.

- Som vanligt tittar man på de här frågorna ur ett LO- och inte ur ett tjänstemannaperspektiv. Men hade man tittat på våra avtal hade man sett att vi har låga lägstlöner och möjlighet att gå in på ännu lägre under en begränsad tid. Men de möjligheterna utnyttjas inte särskilt mycket.

- Lönebildningen kan inte lösa allt, sade Hjert och påpekade att många av dem som inte tagit sig in på arbetsmarknaden saknar utbildning.