Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad vid Umeå Universitet, har tillsammans med andra forskare studerat samvetsstress inom vårdyrken. Det är en yrkesgrupp som ofta känner att de inte gör tillräckligt och har dåligt samvete för det.
Men samvetsstress är inte unikt för vården, tror Gunilla Strandberg.
- Vi är människor och vi har samvete, då spelar det mindre roll vilket jobb man har. Jag tycker att det skulle vara spännande att se hur man har det i andra yrken men framför allt se vad man kan göra åt samvetsstress.
Samvetsstress är en personlig upplevelse. Man känner dåligt samvete och det är en stressfaktor precis som tidspress och IT-stress, som kan leda till utbrändhet. Det som är speciellt med samvetsstress är att det är inget man kan springa ifrån, menar Gunilla Strandberg.
Men dåligt samvete är inte alltid något dåligt, det visar en mängd forskning. Samvetet är vår inre moraliska kompass som säger att något inte står rätt till.
- Utifrån samvetets drivkraft kan vi hitta lösningar på det som inte är bra. För dåligt samvete signalerar ofta att något är fel. Men samvetet kan också bli en börda, säger Gunilla Strandberg.
Vad kan man då göra för att lindra samvetsstress? På några äldreboenden har personalen fått testa att dela på samvetet med varandra, berättar Gunilla Strandberg. Stressen lättar om man samtalar om vad som orsakar den där klumpen i magen. Är det vettigt att jag har dåligt samvete? Varför är det vettigt? Och kanske viktigast av allt, vad är möjligt att göra så att det blir bättre?
- Samvete betyder ursprungligen att veta tillsammans, men i dag vi har en individualistisk kultur, samvetet verkar bli var mans ok. Det blir så lätt personligt. Men samvetet måste upplysas och delas, bara det kan göra bördan lättare.
