- Vi blev inkallade en och en. Efter några minuter var det klart. En del rusade ut och grät, andra var i chock. En kille var så grå i ansiktet att vi blev oroliga för hans hälsa.

Göran var en av dem som fick behålla sin tjänst men hans första känsla var "vill jag verkligen jobba kvar här, kan jag stå för det?" Avrättningsdagen kallar han den måndag då drygt en tredjedel av personalen blev uppsagd. Det var inte att det gjordes utan hur som de mest reagerade på.

- Jag har varit med om flera omorganisationer och nedskärningar men jag har aldrig upplevt något så förfärligt. Det fanns ingen plan, ingen stöttning. Vi grät och var upprörda i flera dagar och ingen hjälpte oss. Hela upplägget var amatörmässigt utfört.

Chefen var kortfattad. "Du är uppsagd" sa hon till dem som inte passade längre. "Har jag inte skött mitt jobb?" kom som en naturlig motfråga. "Det har vi inte tid att ta nu", svarade chefen och viftade ut dem. De uppsagda skulle vara ute ur huset senast tre veckor senare.

- En del packade ihop och gick hem direkt, andra stannade några dagar och städade skrivbord och rensade datorn. Vi som fick vara kvar kände ingen glädje. Vi tappade fart och fokus och jag antar att produktionsbortfallet blev ganska stort, säger Göran.

Han säger att han led extra med dem som levde för jobbet och som inte hade en familj som stöd därhemma. Något som också kändes hårt var att det inte skedde någon överlämning av arbetsuppgifterna. "Allt jobb jag har gjort, som bara blev nedlagt, betydde det ingenting?"

Ett år har gått sedan uppsägningarna och ingen pratar om det längre. De som blev uppsagda fast de enligt turordningsreglerna borde ha fått stanna blev kompenserade ekonomiskt men de hör aldrig av sig. Göran säger att det är som om händelsen är utraderad.

- Vår kalla, obehagliga chef har fått ett nytt jobb. Arbetsglädjen är tillbaka men det är helt tack vare oss själva.

Fotnot: I morgon kan du läsa om fler dåliga exempel på uppsägningar, och hur de egentligen bör gå till.