Hoppa till huvudinnehåll
Mångfald

Att komma ut gång på gång

Att vara öppen med sitt privatliv på jobbet kan vara tufft. Särskilt om du byter jobb ofta – då måste du komma ut flera gånger. Håkan Andersson vet – och kan ge råd.
Lina Björk Publicerad 17 juni 2016, kl 16:30
Peter Knutson
Det händer att kollegor frågar Håkan Andersson om hans fru. Då får han ännu en gång berätta att han är homosexuell. Peter Knutson

När Håkan Andersson började jobba i Stockholm för 30 år sedan fanns inte samkönade äktenskap, och det var inte förbjudet att diskriminera någon på grund av sexuell läggning och könsidentitet. Sedan dess har mycket hänt. Värderingar har förändrats och Håkan har bytt både jobb och titel.

– Jag har kommit ut som homosexuell på många arbetsplatser, men det innebär inte att man berättar en gång och sedan är det klart. Även om jag tycker att jag varit öppen så kan någon på en fikarast undra hur det är med min fru – och då får jag komma ut igen.

Alla människor är mer eller mindre privata på jobbet, och att prata om sin familj är naturligtvis upp till var och en. Men för Håkan var det aldrig någon tvekan – han ville vara öppen med sin homosexualitet. Han såg det nästan som en politisk handling att berätta.

– Det är alltid bättre att få vara sig själv, då blommar du som människa. Efter att jag berättat möttes jag av en gäspning i vissa fall och ett avståndstagande i andra. I början när jag kom ut på jobbet var det så pass ovanligt att varje ord från kollegor fick stor betydelse. Alla människor vill ju vara omtyckta och de behöver få höra att de är det, och särskilt när de är unga och bryter normen.

Att tänka på vilken norm som speglar en arbetsplats är viktigt. Hur uttrycker man sig i personalmatsalen? Vilka bilder sätts upp på väggarna? Hur ser företagets utskick ut? Här är ledningens och närmaste chefens roll central.

– Det har stor betydelse vilka signaler en chef skickar ut. På ett tidigare jobb ordnade en chef hbtq-fika under Prideveckan. Det var en liten gest, men en tydlig signal om vilka värderingar som råder på den arbetsplatsen.

Håkan Andersson har nu själv titeln förvaltningschef och försöker att implementera sunda värderingar i vardagen genom att vara tydlig med allas lika värde vid rekryteringar, att själv vara öppen och transparent och att sätta in frågorna i ett större sammanhang, vilket inte alltid är lätt.

– Jag försöker att ta upp värderingsfrågor på ett vardagligt sätt, på arbetsplatsträffar, i lönerörelsen, i den fackliga samverkan. Men som chef kan det också hända att man får reda på saker sist av alla och då gäller det att fiska efter svar och visa att man är intresserad av vad som pågår på arbetsplatsen.

Men inte ens om känselspröten är på och man som chef märker att något är galet är det alltid lätt att agera.

– Det händer att anställda som blir illa behandlade eller diskriminerade på jobbet inte vill göra en stor sak av det. De orkar inte hamna i centrum.

Håkan Anderssons erfarenheter säger att diskriminering och osunda värderingar finns i alla branscher och på alla arbetsplatser. Men blandade arbetsgrupper – med män och kvinnor, olika bakgrunder och etnicitet – har ofta kommit längre i sitt värderingsarbete än homogena samlingar, menar han.

– Samtidigt ska man vara medveten om att man inte är immun för att man själv har blivit utsatt eller tillhör en utsatt grupp. Man kan ju vara homosexuell och rasist, eller vara funktionsnedsatt och tycka att hbtq-personer inte ska få gifta sig.

Att komma ut på jobbet är fortfarande svårt för många. Och egentligen finns det ingen rätt eller fel tidpunkt, menar han.

– Nej, den rätta tiden infaller aldrig. Och trassla inte in dig och börja prata om en partner av motsatt kön om du inte har det, för då blir det så komplicerat att förklara i efterhand.

– Börja i det lilla, berätta för en kollega du litar på. Ett annat sätt är ju att inte berätta något om sitt privatliv och det är också okej – men vill du vara öppen ska du få allt stöd att vara det.

Mångfald

Våga prata hudfärg - när det är relevant

Våga prata hudfärg – men gör det när det är relevant. Det uppmanar Barakat Ghebrehawariat i sin nya bok ”Får man säga svart?”
Petra Rendik Publicerad 27 november 2023, kl 06:05
Barakat Ghebrehawaria.
Ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat. Foto: Magnus Liam Karlsson.

Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.

Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?

Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?

– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.

Är det okej att säga svart?

– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.

Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?

– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?

En antirasistisk björntjänst

– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?

När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?

– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.

– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.

Hur gör man det då utan att diskriminera?

– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.

Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?

– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.

Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?

– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.

TIPS FÖR MÅNGFALD PÅ JOBBET

➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.

➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.

BEGREPP ATT UNDVIKA

”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.