Hoppa till huvudinnehåll
Avtalsrörelse

Bättre konjunktur = mindre jobb för facket

En förbättrad konjunktur och ökad sysselsättning ledde under det senaste kvartalet till färre förhandlingsärenden för Unionen. Det visar fackförbundets senaste konjunkturprognos, som presenterades under ett Almedalsseminarium, där man även diskuterade Industriavtalets roll inför kommande avtalsrörelse.
Linnea Andersson Publicerad 29 juni 2015, kl 12:18
Kollega
Fredrik Reinfeldt hyllade Industriavtalet under Unionens seminarium om avtalets roll inför den kommande avtalsrörelsen. Kollega

I prognosen, som bygger på svar från Unionens snabbpanel bestående av klubbar i företag med 250 000 till 300 000 anställda, svarar omkring 35 procent av företagen att konjunkturläget har förbättrats under det senaste kvartalet. Nära hälften av företagen svarar dock att läget är oförändrat medan cirka tio procent tvärtom menar att det försämrats sedan Unionens senaste prognos från april i år.

En starkare efterfrågan från utlandet är den viktigaste förklaringen för företagen inom industrin där läget har förbättrats.

Även sysselsättningen har ökat hos nästan 40 procent av företagen som ingår i prognosen. Nästan hälften menar att sysselsättningen varit oförändrad under det senaste kvartalet och cirka 15 procent att den minskat.

Vart fjärde företag räknar med att kunna höja sina försäljningspriser under det kommande halvåret jämfört med omkring vart tionde som i stället räknar med att priserna kommer att sänkas.

Likt den kojunkturprognos som Unionen presenterade tidigare i år har förbundets ekonomer jämfört konjunkturen med andelen förhandlingsärenden som Unionen får in på regional nivå. De två största kategorierna ”uppsägning på grund av arbetsbrist” samt ”organisationsförändringar” ökar när konjunkturen försämras.

Unionen presenterade prognosen vid ett Almedalsseminarium under måndagsförmiddagen där man även diskuterade Industriavtalets lönesättande roll inför nästa års avtalsrörelse. Med på plats fanns bland andra före detta statsminister Fredrik Reinfeldt som började med att jämföra Sveriges stabila lönebildning med den rådande krisen i Grekland som, enligt honom, bland annat grundar sig i en förlorad kontroll över lönebildningen.

Reinfeldt konstaterade att Industriavtalet haft en betydande roll för förutsägbarheten i svensk lönebildning men att det med ett kort minne är risk att inte förstå vikten av det.

­­- Som det ofta blir när något börjar fungera har vi den märkliga tendensen att sluta prata om det, sade Fredrik Reinfeldt.

Den kritik som ofta förs fram mot Industriavtalets normerande roll är att vissa låglönegrupper aldrig kommer i kapp och att löneskillnaderna ökar när arbetsmarknadens samtliga grupper måste förhålla sig till ”märket”. Cecilia Fahlberg, Unionens ordförande, fick frågan på vilket sätt hon och Unionen tar ansvar och verkar för jämställda löner. Fahlberg konstaterade att löneskillnaderna är som allra störst inom privat sektor och att det beror på flera orsaker, bland annat vilka yrkesval kvinnor och män gör samt att kvinnor fortfarande är föräldralediga i högre grad än män. Hon poängterade dock även att reallöneökningarna kommer samtliga grupper på arbetsmarknaden till del och att lönespridningen stannat av sedan Industriavtalet kom till i slutet av 90-talet.

På frågan om arbetsmarknadens parter, här företrädda av Cecilia Fahlberg och Christer Ågren (vice vd Svenskt Näringsliv), kommer klara av att komma överens även i den kommande avtalsrörelsen svarade Fahlberg, efter en stunds tystnad:

- Ja, men jag känner en lite större oro den här gången än tidigare år.

Christer Ågren höll med men sa att han också trodde att de skulle greja det.

- Jag tror inte att facken inom industrin kommer teckna ett avtal som underminerar företagens konkurrenskraft.

Avtalsrörelse

Här får de 26 000 i kompensation - för inflationen

2300 euro, motsvarande drygt 26 000 kronor, som kompensation för inflationen. Det får anställda inom den tyska industrin när första delen av deras avtalsrörelse nu är färdig. Samtidigt börjar förberedelserna för de svenska avtalsförhandlingarna, där facken sneglar mot just Tyskland.
Noa Söderberg Publicerad 5 februari 2024, kl 12:49
Tysk flagga utanför riksdagshuset i Berlin.
Unionen förbereder sig för avtalsrörelsen 2025. Medlemsundersökning pågår och blickarna riktas mot Tyskland för inspiration. Läs mer om kraven och utmaningarna. Foto: Halvard Alvik/NTB/TT.

Unionen är tillsammans med fyra andra industrifack med och sätter ”märket” – löneökningsnivån som blir norm för nästan alla anställda i Sverige. Nu har Unionens medlemmar börjat förbereda sig för nästa avtalsrörelse, som ska vara färdig våren 2025. Bland annat har en digital medlemsenkät skickats ut.

Avtalskraven presenteras först i slutet av oktober. Men redan nu har de första förhandlingarna gått i mål i det land som både fack och arbetsgivare jämför med allra mest: Tyskland.

Anställda i trä- och plastindustrin i delstaten Baden-Württemberg får – utöver vanlig löneökning – en engångssumma som kompensation för inflationen: 2300 euro, motsvarande drygt 26 000 kronor. I delstaterna Niedersachsen och Bremen betalas en likadan kompensation på 1800 euro, motsvarande omkring 20 000 kronor. I andra delstater fortsätter förhandlingarna. Även där kretsar det kring inflationskompensation. 

Engångsbelopp eller procentuell ökning

Martin Wästfelt, Unionen.
Martin Wästfelt.

Martin Wästfelt, förhandlingschef på Unionen, säger att Tyskland är det ”avgjort viktigaste” konkurrentlandet för svensk industri och att facken alltid följer utvecklingen i landet ”väldigt noga”. Därför känner Wästfelt igen fenomenet med engångsbelopp.

I den förra svenska avtalsrörelsen lade arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen fram ett sådant förslag, och enligt Wästfelt har det funnits som ett konkret alternativ vid förhandlingarna om ”märket” flera gånger tidigare.

– Idén om engångsbelopp har nog alltid funnits i förhandlarvärlden, men facken inom industrin och Unionen tycker, av principiella skäl, att vår modell är klart bättre.

Modellen han pratar om innebär att facken kräver jämna procentuella löneökningar varje år och inte söker kompensation för inflationen. På så sätt, säger Wästfelt, ökar reallönerna på lång sikt för alla i Sverige. Han talar om en ”ränta på ränta”-effekt (se faktaruta) och att den effekten försvinner om man börjar använda engångsbelopp. Dessutom pekar han på att sjuklön och andra försäkringar hänger ihop med lönerna och därför inte höjs om man satsar på engångsbelopp.

Men nu har det varit en inflationschock och medlemmars köpkraft har försämrats snabbt. Kan det inte vara aktuellt med ett engångsbelopp just denna gång, som ett komplement till de vanliga löneökningarna?

– Det är en högst relevant fråga. I frågan läser jag in ett kompensationstänk och det är en annan hörnsten i vår lönebildningsmodell: vi förhandlar framåt. Vi ägnar oss inte åt kompensation bakåt. För skulle man göra det, då tappar man den stabiliserande faktorn.

Kraftigt höjda lägstalöner

På andra håll i Tyskland pågår förhandlingar om kraftigt höjda lägstalöner. Landets byggfack – där även tjänstemän är medlemmar – har krävt 5700 kronor mer i månaden för de med lägst löner. Anställda på landets tåg har krävt liknande summor.

Även detta var på tapeten i den förra svenska avtalsrörelsen. Resultatet blev en höjning med 1350 kronor av de lägstalöner som finns utskrivna i kollektivavtalen. För de som låg allra sämst till innebar det en större lönehöjning än de 4,4 procent som parterna enades om i övrigt.

Martin Wästfelt säger att han inte spekulerar i vad medlemmarna kommer vilja lägga fram för krav nu, men säger att det var ”extraordinära omständigheter” som gjorde att man krävde särskilda höjningar av lägstalönerna förra gången.

– Vi är en förening som väldigt många tjänstemän är med i, så man får se vad diskussionerna blir. 

– Det man ska tänka på är att när man driver en sak som arbetsgivarna tycker väldigt illa om – höjda lägstalöner – så innebär det att det finns andra saker man inte får igenom. 2023 hade vi extraordinära skäl och jag ser inte att de skälen föreligger på samma sätt här och nu.

Inflationen fortfarande tuff

Samtidigt slår han fast att det ekonomiska läget fortfarande är tufft för många av Unionens medlemmar, på grund av inflationen.

– Siffrorna visar att det fortfarande inte är positiv reallöneutveckling. Men vi tror att det snart kommer bli det. Och då kommer det ta, utifrån vår modell, ett par år innan man är i kapp den förlust i köpkraft man gjort. Jag tycker man ska vara ärlig och säga att det har varit tufft.

Vilka andra prioriteringar tror du att medlemmarna kommer landa i när ni tar fram avtalskrav?

– I det första skedet handlar det om att få en diskussion om vilka frågor som är viktiga. Man börjar inte med att ställa frågan ”vad vill du exakt att vi ska kräva”. Det är också ganska stora skillnader mellan medlemsgrupper. Men vi vet att frågan som vi höll på med förra gången, men inte kom någon vart – reglering av distansarbetet – fortfarande är angelägen för många tjänstemän. 

– Sedan tror jag att just reallöneutvecklingen kommer vara minst lika central som den brukar vara. Lönefrågan är på något sätt alltid pudelns kärna.

RÄNTA PÅ RÄNTA

Ekonomiskt begrepp som används för att förklara hur pengar kan växa. I lönebildning syftar det på att en procentuell höjning ger större lönelyft ju högre lönen är. En person som tjänar 30 000 kronor i månaden och får 3 procents löneökning höjer sin lön med 900 kronor. Om nästa löneökning också blir 3 procent så beräknas den på 30 900 kronor. Då blir höjningen 927 kronor. På sikt växer lönen mer och mer för varje gång. 

Det är samtidigt anledningen till att dagens svenska lönemodell har kritiserats av lågavlönade grupper. Eftersom deras ränta på ränta-effekt blir mindre så riskerar löneskillnaderna mellan olika yrkesgrupper att öka för varje år.

SVERIGE OCH TYSKLAND

När dagens svenska lönemodell – "märket" – utformades var ett av huvudmålen att svenska löner ska öka i samma takt som i andra länder med stor industri och mycket export, eftersom de länderna är Sveriges "konkurrenter". Tyskland brukar pekas ut som Sveriges allra främsta konkurrentland. Därför är det som händer med tyska löner viktigt för både fack och arbetsgivare i Sverige, trots att ländernas förhandlingssystem ser olika ut.

Enligt Petter Hällberg, löneekonom på Medlingsinstitutet, har svenska och tyska industrilöner i princip följt varandra under de senaste tio åren, om man ser dem på en sammanslagen nivå. Det innebär inte att enskilda individers löner är samma.