Det finns få författare som jag har sådana förväntningar på som Alice Munro. Hennes noveller är perfekt avvägda koncentrat av vardagsliv och uppenbarar nya sanningar.
Men det är inte framförallt för precisionen och tonträffen i hennes författarskap som jag älskar henne. Det som fascinerar mest är det som ligger strax under textens yta, det som jag uppfattar som ett slags vibrerande sorg.
Men när jag läser Brinnande livet blir jag otålig. Historierna känns närmast förströdda, som om författaren inte riktigt brydde sig om vare sig dem eller människorna som befolkar dem. Fortfarande glimrar vissa noveller till, men merparten lämnar mig märkligt oberörd.
Kanske beror det på mig, att jag läser henne på ett annat vis än tidigare. Eller så kan även de mest lysande författare undantagsvis kan gå på tomgång.
