Annons

Vill de ens att vi ska ha jobb?

Publicerad 18 oktober 2013, kl 11:21 Uppdaterad 21 oktober 2013, kl 11:01

Så länge det finns arbetslösa hålls inflationen nere. Så länge det finns arbetslösa så har ju arbetsförmedlingen, anordnare, bemanningsföretag, jobbcoacher jobb.

Mina fas-3-platser
Till skillnad från många andra fick jag välja mitt första ställe själv. Jag fick se en lista på alla ställen, åkte ut och tittade på en verksamhet och bestämde mig för att vara där. Det är en verksamhet inom Svenska Kyrkan som tar hand om ett naturområde i Göteborg som är artrikast vad gäller fåglar. Naturområdet tillhör kommunens ansvarsområde, men istället för att de har två man som sköter området så skötte vi det, mot att kommunen tillhandahöll kläder, maskiner och drivmedel. Vi gjorde mycket mer än de två personerna skulle ha hunnit med, men samtidigt är det ju två personer som inte får jobb. Kändes kluvet. Annars tyckte jag arbetsuppgifterna var kul - vi hade ganska stor frihet att utveckla egna saker, som tillverkning av olika produkter som vi sen sålde, pengarna gick tillbaka in i verksamheten. Det här var det mest positiva med stället - jag gjorde saker jag trivdes med och vi gjorde något som vi själva fick godo av.

Tyvärr snackade ledarna skit och intima detaljer om deltagarna - med andra deltagare. Att ledarna var psykiatrisjuksköterska och präst och borde veta vad tystnadsplikt och konfidentialitet handlar om gjorde ju saken bara än sämre. Den ena ledaren försökte få oss kvinnor att bli hennes förtrogna och var det så att man mådde riktigt dålig eller behövde extra hjälp så var hon idel öra, men mådde man bra och till och med ställde krav, så tryckte hon ner istället. Både hon och verksamhetsledaren, särbehandlade oss deltagare, en del fick friheter andra inte fick och ingen förstod varför. Detta skapade en obehaglig stämning. En del av deltagarna protesterade genom att inte göra något. Då tog verksamhetsledaren upp det i gruppmötena och hävdade att det var ett grupproblem och att gruppen skulle lösa problemet...

Sommaren 2011 bytte jag till en bondgård. Här skulle vi ta hand om gården, djuren, odla grönsaker och underhålla själva gården. Under de två år jag var på gården hade vi 4 chefer. En av de andra deltagarna körde med härskartekniker, betedde sig som en gammaldags lagbas med den bästa sittplatsen, den som skulle bestämma dagen, ha all information, mm. De första cheferna lyssnade och förändrade när jag påpekade detta, men den sista chefen hävdade att vi inte kunde hålla sams... Under tiden blev jag mobbad, ifrågasatt, lagade jag mat så var den "äcklig", kom jag på att göra något nytt så "gick inte det att göra", var jag glad så fick jag sura kommentarer (av deltagaren). Lyckades jag få chefens beslut om något så genomfördes det sällan. Han köpte inte in det han hade lovat, eller lät bygga det han lovat.  Innan han blev anställd sa chefen att vi skulle ha möten varje vecka. När han hade börjat så "var det så mycket just nu, så vi tar det nästa vecka". Jag bad om möten flera gånger, ibland fräste han åt mig och sa "det är bara du som vill ha möten, de andra ska väl inte behöva sitta på möten om de inte vill, alla är inte här så det är ingen idé att vi har något möte", så trots att jag bad om det som är rimligt på vilken arbetsplats som helst så blev jag någon slags syndabock för chefen. Under de 8 månader jag hade honom som chef hade vi möte 3 eller 4 gånger. Jag hade en uppgift - att odla och leverera grönsaker till bondgårdens butik - men jag fick varken resurser eller tillräckligt med information för att kunna utföra uppgiften.

För det mesta har ju Af velat ha ideella organisationer som anordnare, vilket kan verka bra för att man inte ska knuffa bort någon från sin arbetsplats. Men min upplevelse av den ideella världen är att de inte har ledare som är professionella. De snackar skit om oss, de räknar inte med oss i verksamheten, de kan inte lägga upp en plan och hålla sig till den utan svänger hit och dit beroende på vem de senast pratat med och hur upprörd den personen varit, och ibland har de inte ens koll på pengarna. Inser när jag skriver detta att det kanske inte särskiljer ledare inom den ideella världen från ledare inom privata sfären... upplever dock att det var mycket tydligare här än inom de arbeten jag haft.

Ska sånt här beteende få oss att komma närmare arbetsmarknaden? Det avskräcker ju snarare.

Nu är jag på ett helt annat ställe. Här har vi inga arbetsuppgifter, utan här fyller vi tiden med att söka jobb och ha ett projekt som ska hjälpa oss att få arbete. Det var jättekul de första veckorna när vi skulle lära känna varandra, men sen märker jag att jag snabbt slår i taket för vad ledarna kan hjälpa mig med. Ingen hjälp att tänka annorlunda, att reflektera över vilka jobb eller jobbkombinationer jag skulle kunna passa för, ingen möjlighet till reflektion över huvud taget. De andra deltagarna kommer till mig för de upplever att jag är den ende som kan lyssna. Det är också jag som får sitta och lyssna på en av de anställdas problem och tankar, inte tvärtom. Några av oss deltagare hjälper varandra, vilket är positivt, men det är ju trist att veta att anordnaren får pengar utan att göra något för oss.

Regelverk - till för vem?

När jag började på den första verksamheten visste jag inte hur mycket jag orkade arbeta - jag hade varit sjuk innan och arbetstränat upp till 80%. Efter några månader där (medan allt var kul och problemen inte hade visat sig) kände jag att det ju gick bra och fick jättelust att ta tag i arbetslivet, praktisera på olika platser för att få erfarenhet och prova på olika närliggande jobb till mitt yrke, men på den tiden fick vi inte praktisera, bara vara på fas-3-platsen. Lusten kom - och försvann.

Nu har de ju ändrat på reglerna, så att vi ska få praktisera. Så fort det sker något som kan vara en förbättring så kommer arbetsförmedlarna väldigt snabbt på olika begränsningar för förbättringen. Om jag ska få praktisera, så kräver arbetsförmedlarna att det ska leda till en anställning. Och jag får absolut inte praktisera i någon annan kommun, trots att t ex Mölndal ligger "vägg i vägg" med Göteborg. Tanken att man kan praktisera för att få erfarenhet av en viss arbetsuppgift, eller prova på om man vill göra en viss sorts jobb verkar inte finnas. Och så här håller det på. En förbättring, halleluja i tidningarna, men när jag sen pratar med arbetsförmedlarna, så säger de "Ja, men..." och så kommer det en massa begränsningar. Senast jag bytte fick jag inte ens se hela listan över alla anordnare. Arbetsförmedlaren påstod att det berodde på att arbetsförmedlingarna inom Göteborg hade fördelat anordnarna sinsemellan, så ville jag till någon annan anordnare så skulle de vara tvungna att kontakta det kontoret och höra sig för om de ville släppa till en plats, och "det är ju inte alls säkert att de vill det eller att det finns en plats"...  (hm, påminner mig om artikeln med härskartekniker...).

De har tagit bort en hel del anordnare, för att få kvar de seriösa anordnarna. Nu är det stora anordnare som gäller - vi sitter mellan 40 och 120 personer hos varje anordnare och har några anställda på varje plats. På de mindre platserna vi kunde vara på förut fanns det fler anställda än fas-3-are. Det är svårt att se att vi kommer närmare arbetsmarknaden när vi bara träffar arbetslösa. Jag frågade arbetsförmedlaren som sa att de hade städat upp bland anordnarna varför Jobbfabriken fortfarande fanns kvar, för det stället har jag inte hört något seriöst om, och det kunde han inte svara på.

Det arbetsförmedlarna inte tänker på, och som faktiskt är en fördel med Fas 3, är att när de samlar människor som hör till olika arbetsförmedlingar på samma ställe så pratar vi ju med varandra och upptäcker då att alla förmedlingar inte har samma regler, inte samma krav och då kan vi sätta press på arbetsförmedlarna. Ett exempel är en anordnare, som sa att de flesta förmedlingarna inte har problem med att vi deltagare får jobba på kvällar, medan den förmedling jag tillhör säger att det inte går alls. På den arbetsförmedling jag tillhör får vi inte en egen arbetsförmedlare, vi har en grupp och "kan prata med vem som helst". Hur opersonligt som helst.

Det senaste Af har hittat på är att vi ska lämna in rapporter om vilka jobb vi sökt och dessa ska sen jämföras med vår personliga handlingsplan (inte för att arbetsförmedlarna har tid till det, men ändå).

Ok, så Alliansen vill sätta blåslampa på oss. Då måste ju vi kunna sätta blåslampa på dem. Hur mycket har Alliansen gjort för att öka antalet arbeten? Hur mycket har Moderaterna gjort för att underlätta för företagare att anställa folk? För småföretagare att anställa sin första personal? För entreprenörer att starta företag? För arbetslösa att prova att starta företag som de sen kan växa med - i de system som nu finns eller i ett helt nytt unikt system där man inte faller mellan stolarna ifall företaget inte skulle gå runt?

Hur ska vi kunna söka jobb om det inte skapas jobb?

Maktlösa

Vad kan vi göra när det inte fungerar hos en anordnare? Vi kan låta bli att engagera oss. Vi kan byta ställe. Vi kan försöka få det bättre genom att ta upp det med chefen. Lyssnar inte chefen så är det svårt att veta vart man ska gå med problemen. På det första stället där jag var påstod ena ledaren något som, när jag kollade med min arbetsförmedlare, inte stämde. När jag sen tog upp det på ett möte, där också arbetsförmedlaren deltog, så förstod jag att de hade pratats vid och att min chef hade sagt något annat till henne, för det arbetsförmedlaren sa under mötet var något helt annat än det som hade hänt. Arbetsförmedlaren lyssnade inte när jag ville förklara vad som faktiskt hade skett. Det var först mot slutet av min tid här som jag insåg att verksamhetsansvarig i sin tur hade en chef - en kyrkoherde. Jag känner mig dock tveksam till om det hade hjälpt att prata med honom. Hösten 2011 fick jag arbete i en församling inom hans område. Jag berättade för min arbetsledare hur jag hade upplevt det på den tidigare arbetsplatsen. Han rådde mig att ta upp detta med kyrkoherden, men denne återkom aldrig trots att jag kontaktade honom flera gånger. Under min tid på bondgården ringde jag till Unionen som sa sig inte kunna göra något eftersom det inte var en anställning.

Så vart tar vi vägen om vi inte mår bra? Chefen lyssnar inte, eller kanske är orsaken till problemet, Af går hela tiden på anordnarens linje, facket säger sig inte kunna göra något. Men det är fel. En deltagare på gården berättade att hans fack, Byggnads, hade varit ute hos en anordnare och kollat att arbetsplatsen var okej arbetsmiljömässigt sett. Och det är faktiskt sånt facken kan göra. Ni kan inte kräva saker och ting, men ni kan vara med och titta och tala om hur det borde vara. Det gör ju att den som klagar får stöd för sin åsikt, så de inte kan gömma det under mattan. Hade jag haft facket med mig så hade det ju inte "bara varit jag som var dum och bråkig". Att inte få stöd för sin åsikt, som man vet är berättigad, är ju oerhört knäckande och i längden förnedrande att få stämpeln på sig att vara den som orsakar problemen. I det långa loppet kan fortsatta protester leda till att vi blir avstängda under förevändningen att vi inte passar in, inte håller oss till reglerna. Så jag blir utan pengar för att de inte kan ordna en bra sysselsättningsplats. 

Och det är väl det här som är det tråkiga med allt ihop. När jag ser hur de beter sig - i synnerhet  arbetsförmedlare, men även anordnare och politiker - så är det bara en sak som är tydlig - de vill inte att vi ska ta egna initiativ. Och att vi är längst ner på den hierarkiska skalan är också mycket tydligt - ledarna hos anordnarna vägrar lyssna på oss, vi får inte vara med på planeringsmöten, inte i någon som helst diskussion (inte ens när vi varit där längre än chefen...) utan blir bara pådyvlade att nu ska vi göra så här. Ingen information, ingen bakgrund, inget deltagande. Arbetsförmedlingen lyssnar bara på anordnarna, vi har inget att säga till om. Och så undrar folk varför vi tycker så illa om fas 3. De ger oss en massa aktiviteter, men det finns ingen kvalitet, ingen självkänsla.

Vill de ens att vi ska ha jobb?

Så länge det finns arbetslösa, så hålls ju inflationen nere... Så länge det finns arbetslösa så har ju arbetsförmedlingen, anordnare, bemanningsföretag, jobbcoacher jobb...

Jag har försökt ha en balans i min text mellan vad som hänt och hur dåligt jag har mått av det, hur mycket det här har påverkat mig, hur ledsen jag har varit och hur mycket mitt självförtroende har sjunkit av att vara på dessa platser och att inte bli hörd när det inte fungerar. Jag hoppas jag har lyckats.

Elisabeth Askvärn

Kommentarer

Array

Array

Skriv din kommentar

Kommentering av denna sidan upphörde 2013-11-08. Det är inte längre möjligt att lämna kommentarer på den här sidan.

Lediga jobb
  • Läs även...

    Här är det enda som hjälper mot utbrändhet

    Möjlighet att bestämma över sitt eget arbete och socialt stöd är viktigt på en arbetsplats. Men inte nog för att förhindra utbrändhet. För det krävs sänkta krav i jobbet.

  • Läs även...

    Dyrt att bryta mot GDPR

    I dag smäller det! Nu ska alla EU-medborgares privatliv vara bättre skyddade. Medlemskap i fackförbund är en av de personuppgifter som fått ett särskilt skydd.

  • Läs även...

    Hade för mycket att göra - blev avskedad

    Medlemmen tog över arbetsuppgifter som tidigare varit fördelade på ett flera heltidsanställda. När hon inte hann med sitt arbete avskedades hon av människorättsorganisationen.

  • Läs även...

    Årets jobbhjältar prisades

    En klubbordförande som varit med och räddat jobb i Kiruna, en klubb som enat sina medlemmar och ett arbetsplatsombud som vänt opinionen mot facket till en partner man kan lita på. Under måndagen prisades Unionens jobbhjältar.

  • Läs även...

    Medlem i kläm - så gick det sen

    Hur gick det för killarna som ville ”Unleash the fucking fury” på sin chef? Fick Unionenmedlemmen som glömt rapportera in sin nya lön till Försäkringskassan betala en halv miljon i skuld? Här är några av Unionens mest omskrivna tvister. Och hur de slutade.

  • Läs även...

    "Företaget bryr sig inte om arbetsmiljön"

    Ideliga omorganisationer utan tanke på medarbetarna. Så ser vardagen ut på ett stort svenskt företag, enligt fackklubben.

Nyhetsbrev

Prenumerera

Håll dig uppdaterad med färska nyheter från Kollega.