Jag kan inte låta bli att fundera på om en av Sveriges mest omtyckta skådespelare i själva verket inte tycker särskilt mycket om sig själv. Sida upp och sida ned av prekära situationer, pinsamma möten, bortklippta scener och sårade egon.
Michael Nyqvist målar upp en tydlig bild av teaterns hierarki och filmens pengajakt.
Mitt i infernot står en skådespelare som jagar efter de stora rollerna, efter att vara bra nog och att ha sinnesnärvaro nog att njuta när han är det.
Trots att allt är vansinnigt välskrivet blir jag lite förbannad. Jag längtar efter att han bara någon gång ska käfta emot demonregissören, vägra ställa upp på en förnedrande teaterövning eller bli skogstokig när han blir förbisprungen av konkurrenterna.
