Två gånger ger mig boken De dödas samtal en rejäl magspark - på första sidan och på sista. I förordet får jag veta att världens bästa deckarförfattare Reginald Hill har dött! Jag har missat detta utomordentligt sorgliga faktum och försöker läsa fortsättningen snuttvis för att dra ut på njutningen så länge som möjligt. Aldrig mer kommer jag att få kuckla åt den burdusa polisen Dalziel och hans sympatiske sidekick Pascoe. I De dödas samtal sker en lång rad märkliga mord. I början ser de ut som olyckor, om de inte vore för de detaljerade texter som dyker upp på ett bibliotek och tycks vara skrivna av mördaren. Som vanligt är det underhållande, nervkittlande och skitsmart i perfekt balanserade doser.
Sedan kommer magspark nummer två - här är ett slut som får mig att börja fundera på gravskändning alternativt att ta kontakt med ett medium för ha ett eget allvarligt samtal med de döda. Innan jag hinner bränna ner förlaget i frustration så inser jag att De dödas samtal inte är Hills absolut sista, utan att man av någon underlig anledning publicerat hans Dalzielböcker i kronologisk oordning. Det finns en fortsättning. Tack! Och nu hoppas jag bara att översättaren får tummen ur så att jag snart kan kasta mig över uppföljaren.
