Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ändra reglerna kring friskvårdsbidraget

Vi blir sjuka av att sitta och jobba. Skatteverket borde se över hur friskvårdsbidraget får användas för att underlätta för anställda med hemmakontor, skriver Annika D´Este som är huvudskyddsombud på Stampen Media.
Publicerad 19 maj 2021, kl 07:28
Colourbox
Det är dags för Skatteverket att se över vad som är tillåtet att använda friskvådsbidraget till, anser Stampens huvudskyddsombud Annika D´Este. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler undersökningar visar att det är många som vill fortsätta jobba hemma även efter att pandemin är över. I alla fall någon eller några dagar i veckan. Många arbetsgivare som inte tillämpat flexibilitet i frågan tidigare, kommer att behöva inse att det är nödvändigt att tillmötesgå denna önskan. Dels för att få behålla sin personal, men också för att fortsätta vara en attraktiv arbetsgivare.

Men var går gränsen för arbetsgivarens ansvar för din arbetsmiljö, när du frivilligt arbetar hemma? Att de är ansvariga för att du ska ha en god arbetsmiljö på kontoret är en sak. När du frivilligt jobbar hemma, en annan. 

Ett höj och sänkbart bord eller ett laptopstativ för att få upp din skärm och tangentbord hade förebyggt många ömma nackar och onda axlar. Det har ju blivit väldigt tydligt under pandemin, då många sitter hemma vid köksbordet eller i sängen och arbetar. Att arbetsmiljön hemma är sämre visar också Unionens egen undersökning där 59 procent av hemmajobbarna uppger att deras arbetsmiljö blivit sämre sedan de flyttade hem kontoret.

Så är det inte dags för Skatteverket att se över reglerna för vad som är tillåtet att använda friskvårdsbidraget till? För det är ju faktiskt friskvård att kunna ha en bra arbetsplats hemma också, utan att det ska kosta företagen en förmögenhet. Genom att ändra på reglerna och ge alla chansen att få en bra arbetsplats även hemma är det faktiskt friskvård och arbetsmiljö i ett.

För faktum är, stillasittande förkortar livet och livskvaliteten. Du har säkert hört uttrycket ”Att sitta stilla är det nya röka” och det innebär egentligen att du förkortar ditt liv med 22 minuter för varje timma du sitter ner. Livsviktiga funktioner försämras och studier visar att när vi sitter still i mer än 30 minuter påverkas vår kropp negativt. Blodcirkulationen går ner, blodsockerupptaget minskar, fettinlagringen ökar, blodkärlens hälsa försämras och risken för proppbildning ökar.

Dessutom minskar blodcirkulationen i hjärnan, vilket i sin tur minskar vår koncentration och prestationsförmåga. Bara det gör ju att alla företag vill se till att sin personal rör på sig och står upp när de arbetar. Men det räcker inte där.

Vi blir sjuka när vi sitter ner för mycket. Det ökar risken för folksjukdomar som diabetes typ 2, högt blodtryck, förhöjda blodfetter, benskörhet, hjärtkärlsjukdomar, högt blodtryck, hjärtinfarkt och stroke, cancer (bröst, prostata och tjocktarmscancer), psykisk ohälsa, stressproblematik och ångest.

Alla tjänar på friska medmänniskor. Inte bara arbetsgivaren, utan samhället i stort.  Vi måste uppmuntra och underlätta ett mer aktivt liv, inte bara genom avdrag för träning och massage, utan även för att kunna stå upp och därmed må bättre och främja vår hälsa och vårt liv. Det är en enkel sak att ändra men som kan göra stor skillnad i så många led.

Skatteverket behöver följa med i utvecklingen och ta till sig fakta. Ändra vad som är giltigt inom frisvårdsbidraget och tillåt avdrag för även denna typ av friskvård, att kunna stå upp när du arbetar hemma. Det ger en friskare befolkning och effektivare medarbetare. Och för att få större genomslagskraft och en snabbare hantering bör Unionen tillsammans med andra fackföreningar gå samman och försöka påverka uppåt mot politiker och Skatteverket i gemensam sak. Ju fler vi är, desto starkare blir vi!

/Annika D´Este, huvudskyddsombud, Stampen Media AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen