Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glad påsk på avstånd

Keolis som bedriver kollektivtrafik har gjort vad de kunnat för att förhindra smittspridning under långhelgen. Nu måste du ta ansvar: Använd munskydd, gå kortare sträckor och undvik rusningstrafik om det går, uppmanar Klas Wallin, ordförande för Unionens riksklubb på Keolis.
Publicerad 30 mars 2021, kl 12:30
Shutterstock
Försök att promenera om du inte måste åka i kollektivtrafiken så minskar du smittspridningen, skriver Klas Wallin. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Nu har vi levt i ett år av detta dystopiska tillstånd efter dom första rapporterna om en influensa som började i fjärran Kina. Corona, covid-19 började som en ”vanlig” vinterinfluensa som sköljer över världen med jämna mellanrum.

Så som många kände jag att det inte kommer drabba mig och vara över om nån månad.

Men så fel man kan ha, personligen har jag och min familj tagit alla restriktioner på allvar, umgicks bara inom familjer med väldigt få undantag. Valde att förändra hela 2020: s planer på resor och valde att ej besöka mina föräldrar som är 70 plussare. 

Då jag har ett jobb där jag inte kan jobba hemifrån valde jag att undvika nära kontakt med kollegor och andra då jag jobbar. Inom Keolis där jag jobbar som trafikledare hade vi en tidig dialog med arbetsgivaren och dom fackliga organisationerna för att i möjligaste mån säkerhetställa våra medarbetares hälsa och säkerhet .

Keolis hade en tydlig dialog med huvudmännen i de regioner där vi är verksamma och tillsammans tog flera åtgärder i tidigt stadium. Bland annat i Stockholmsregionen valde Keolis och övriga entreprenörer inom SL-trafiken att stänga av inpasseringen via framdörren. Direkt därefter inleddes en dialog mellan de fackliga organisationerna och Keolis för att minimera risken för smittspridning långsiktigt för resenärer och förare och övrigt anställda inom Keolis.

Med stöd av de lagar och bestämmelser som Arbetsmiljöverket och Trafikverket satte, utvecklades en gemensam standard för bussarna inom kollektivtrafiken i Sverige och en plexiglasbarriär monterades upp i bussarna, så att en säker passage ska kunna ske genom framdörrarna i bussarna för resenärerna. Sen tog modellanpassade barriärer fram till varje buss.

Barriärskydden godkändes av Bilprovningen och Arbetsmiljöverket och sen sattes i trafik i första läget inom SL-trafiken i Stockholm och några få andra städer. Detta fråntar självklart inte individens personliga ansvar för att minska smittspridningen och använda munskydd och i möjligaste mån respektera att hålla avstånd där det är möjligt. Att om möjligt välja att resa på tider då trängseln är mindre eller istället för åka 2-3 hållplatser gå den sträckan så de resenärer som har större behov ej behöver trängas i onödan.

Personligen hade jag  förmånen att kunna köra egen bil till och från jobbet och därmed har jag inte åkt kollektivt privat  sen i februari 2020.

Det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna.

Ser man på övriga länders olika åtgärder med lockdowns via lagar och begränsningar har Sverige gått en annan väg där det personliga ansvaret och rekommendationer har satt spelreglerna. Den större delen av befolkningen har valt att följa och begränsa sina kontakter med andra än de mest nödvändiga. Nu ett år senare så ser man att trots alla världens länders åtgärder är vi drabbade av den tredje vågen och varianter av mutationer av covid-19 rapporteras med jämna mellanrum.

Dock ser vi att strategin att i första ledet vaccinera de äldsta och svagaste samt sjukvårspersonal i frontlinjen verkar dämpa följderna av antal inlagda på sjukhus samt dödsfall. Dock kommer vi få leva under en längre tid med restriktioner och begränsningar i våra vardagsliv. Det är upp till oss alla att tillsammans efterfölja dessa och förhoppningsvis i en överskådlig framtid kunna återgå till en mer normal verklighet.

Det är inte regeringen eller folkhälsomyndigheten som enskilt kan stoppa denna farsot utan var och en har sitt eget personliga ansvar att följa och hålla ut är de verktyg som delges. Endast då kan vi bryta smittspridningen och långsamt återfå en normal situation.

Klas Wallin, ordförande Unionens Riksklubb Keolis Sverige.

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  
eller 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen