Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Inför index för hållbarhet inom arbetslivet

Kan vi mäta hur hållbart arbetslivet är? Inför ett index där ålderkategorier och arbetsområden kartläggs och riskbedöms. Det skriver arbetsplatsstrategen Karin Ståhl.
Publicerad 20 april 2021, kl 08:05
Colourbox
Ansvaret för att genomföra ett index för arbetsmiljö ska ges till Arbetsmiljöverket som får till uppgift att bedriva arbetet och se till att löpande kartlägga läget, skriver Karin Ståhl. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har slagit hårt mot stora delar av samhället och allas arbetssituationer har påverkats i hög grad. Men trots en stor påfrestning på mångas liv så finns det fördelar. Om vi ser bortom själva viruset så kan vi faktiskt påstå att pandemin har skapat förutsättningar för välmående. Inte minst handlar det om livssituationer som nu upplevs som mindre betungande.

Det som tidigare var transporttid till och från arbetsplatser, kan nu spenderas på hälsofrämjande aktiviteter och tid med närstående. Pandemin har inte bara accelererat en teknikomställning. Den har även snabbat på en omställning som drivs av en vilja att påverka den egna livssituationen.

Det blir också allt tydligare att det inte finns ett alternativ som heter tillbakagång när väl pandemin klingar av. En aktuell undersökning från PwC visar att var femte medarbetare aldrig kan tänka sig att gå tillbaka till kontoret igen överhuvudtaget. Samma undersökning visar att kompetens inom det digitala området risker att bli en klassfråga då skillnaderna är mycket stora mellan den kompetenshöjning som erbjuds medarbetare utefter utbildningsnivå.

De arbetsgivare som lyckas bäst med att se till medarbetarens helhetsperspektiv och bygga upp arbetsplatsstruktur med delaktighet och flexibilitet, kommer att lyckas bäst med att attrahera framtidens medarbetare. Det är här begreppet hållbart arbetsliv måste in. Hållbarhet handlar om de förutsättningar som finns för själva verksamheten, men även för medarbetarnas välbefinnande.

Utmaningen när det gäller ett hållbart arbetsliv kan inte enbart axlas av näringslivet. Politiken måste stödja en förändring och en omställning med tydliga åtgärder och rättvisa förutsättningar. Till exempel behöver vi få tydligare riktlinjer för hur arbetsplatser i hemmet behöver utformas. Om det inte är möjligt att skapa en hållbar arbetssituation i hemmet, så måste det finns krav på att tillhandahålla närbelägna kontorsmiljöer som är tillgängliga oavsett vilken arbetsgivare du har.  

Vi ser även behov av ett tydligare politiskt ansvar för att lyfta begreppet hållbart arbetsliv inom ramen för myndighetsuppgifter.

Ett konkret exempel kan vara ett nytt index som fokuserar på graden av hållbarhet inom olika delar av arbetslivet. Indexet skulle då följa synen på hållbarhet inom olika yrken och hur den upplevs i olika åldrar. Andra exempel på perspektiv kan vara skillnader mellan kvinnor och män eller den upplevda situationen bland personer med utländsk bakgrund.

Lämpligen ges ansvaret att genomföra det till Arbetsmiljöverket som får till uppgift att bedriva arbetet. Här ser vi gärna en målsättning med ett uttalat årtal då vi har nått fram till att en majoritet på arbetsmarknaden upplever att de har ett hållbart arbetsliv.

Arbetssituationen är en viktig kugge i en helhet när det gäller en hållbar livssituation. Tur och tillfälligheter ska inte avgöra graden av välmående på Sveriges arbetsplatser. Gör därför det hållbara arbetslivet till en rättvisefråga genom att visa politisk handlingskraft som en del i framtidens samhällsbygge.

/Karin Ståhl, Vd och arbetsplatsstrateg, GoToWork

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
[email protected]  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Debatt

Debatt: På väg till jobbet – på ojämlik infrastruktur

Infrastrukturen främjar bilpendlande till och från jobbet, snarare än miljövänligare alternativ, skriver Marie Pellas.
Publicerad 23 april 2024, kl 07:36
cykelställ med en cykel i
Många fler skulle kunna cykelpendla om infrastrukturen gynnade det. I dag är bilisterna högst i hierarkin på vägarna, skriver Marie Pellas. Foto: Janerik Henriksson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag jobbar som mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen. Där stöttar jag bland annat privatpersoner, kommuner samt små- och medelstora företag med att förändra individens vanor och beteende gällande resor. 

Målet är att öka andelen som reser med aktiva och hållbara färdmedel (bland annat gång, cykel och kollektivtrafik) och att därmed minska andelen som reser med bil. I teorin finns det i Sverige bra möjligheter för hållbara färdmedel. Visste du till exempel att en av tre kan nå sin arbetsplats på 15 minuter med gång eller cykel. Med cykel kommer du ungefär 4,5 kilometer på dessa 15 minuter.

I praktiken kör ungefär varannan människa bil till jobbet. Varannan bilresa är samtidigt kortare än fem kilometer, vilket alltså enligt ovan är ett cykelavstånd på ungefär 15 minuter. Teori och praktik matchar inte varandra och det fascinerar mig. Varför är det så många som kör bil till jobbet när flera av dem, dock inte alla, har bra möjligheter för att gå eller cykla, eller för den delen ta bussen eller tåget?

En anledning, som jag ser det, är för att infrastrukturen är ojämlik. Bilisten har prioriterats i infrastrukturen de senaste 70 åren och alla andra färdmedel har hamnat i skymundan. När du väljer att resa med gång, cykel eller kollektivtrafik, i stället för att köra bil, får du samtidigt räkna med att din bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet är sämre. Så länge de aktiva och hållbara färdmedlen inte är minst lika högt prioriterade som bilen kommer vi inte få till en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimatet och vår hälsa kräver. 

Bilisten har prioriterats i infrastrukturen

Jag tillhör dem som cyklar till jobbet. Eller, oftast jobbar jag hemifrån, men jag cyklar fem kilometer innan jobbet för att lämna barnen på förskola och skola. Min typiska resa ser ut som vilken annan cykelresa i Sverige som helst. Asfalten på gång- och cykelbanan är som ett lapptäcke bestående av brunnslock och skador här och där, svängarna är tvära och grenar hänger ut och vill piska mig i ansiktet. Just nu ligger det även stora mängder grus på gång- och cykelbanorna. 

Ofta får jag som cyklist ta mig igenom en smärre chikan (Två tätt på varandra följande kurvor) innan jag ska korsa en gata eller väg. Dessa chikaner är många gånger till för att få ner cyklistens hastighet innan denne korsar gatan där bilisterna befinner sig. När cyklister och bilister korsar varandras ytor vill jag påstå att infrastrukturplaneringen ska innebära så liten olägenhet för bilisten som möjligt. Det kan vara dessa chikaner eller för den delen gång- och cykeltunnlar. 

Det finns de som menar att tunnlar för gående och cyklister är trafiksäkert, och det är det eftersom gående och cyklister är skilda från bilister. Men det finns väldigt många nackdelar med gång- och cykeltunnlar. En av dem är otrygghet. Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna mig otrygg i gång- och cykeltunnlar, särskilt när det är mörkt. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att cykla på gatan, för att undvika tunneln. Sen vill jag även påstå att tunnlar för gående och cyklister egentligen inte handlar om trafiksäkerhet, det handlar om en ostörd framkomlighet för bilisten.

Är det rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm

Tillbaka till gruset som ligger på gång- och cykelbanorna just nu och som fungerat som halkbekämpning under vintern. Visste du att enligt Statens väg- och transportforskningsinstitut orsakar gruset, sett över hela året, fler olyckor än det hjälper till att förhindra? Hur är det möjligt att vi har en halkbekämpningsmetod för gående och cyklister som faktiskt skadar fler än det skyddar?

Apropå sådant som skyddar pågår en ständig debatt om att cyklister ska använda cykelhjälm, det är trafiksäkerhetens A och O. Men om vi tar olyckor som sker på grund av gruset på gång- och cykelbanorna, är det då rimligt att det är cyklistens ansvar att använda cykelhjälm för att skydda sig mot skador? Jag är inte emot cykelhjälm, men jag menar att det är fel som enda lösning när problemet är en halkbekämpningsmetod, gruset, som vi vet skadar fler än det skyddar. 

En cykelhjälm är helt rätt när det gäller olyckor, alltså sådana händelser som uppstår utan att någon menade att det skulle hända. När en cyklist halkar på grus är det dock inte en olycka i dess mening. Det är ett givet resultat av den halkbekämpningsmetod som används. Borde vi inte kräva en säker gång- och cykelinfrastruktur av väghållaren i stället?

Transportsektorn står för ungefär 30 procent av Sveriges växthusgaseffekt. Personbilen utgör majoriteten av dessa utsläpp. Vi måste minska andelen onödiga bilresor och öka de aktiva och hållbara resorna. För att göra detta måste vi ha jämlikhet i infrastrukturen, där de som reser med gång, cykel eller kollektivtrafik har minst lika bra bekvämlighet, framkomlighet, säkerhet och tillgänglighet som bilisten. Utan jämlikhet mellan färdmedlen, och därmed mellan människorna som nyttjar dessa, når vi inte en hållbar mobilitet som går i linje med vad klimat och vår hälsa kräver. 

Marie Pellas, mobilitetsexpert på Energikontoret i Mälardalen