Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Jag trivs inte bäst i öppna landskap

Vilken sorts arbetsplats vill vi ha när coronapandemin är över och vi återvänder till kontoret? Förhoppningsvis har vi uppfunnit ett annat landskap än kontorslandskapet, skriver programmeraren Christian Wåhlander.
Publicerad
Shutterstock
Kanske kan vi skapa ett nytt sätt att arbeta när vi kommer tillbaka till kontoret. Ett där du inte behöver hörlurar för att behålla koncentrationen, skriver programmeraren Christian Wåhlander. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Människan är ett djur. Jo, säg inte emot. Ett djur med hybris, som tror sig befinna sig i mittpunkten av allt, navet allt kretsar kring.

Nicolaus Copernicus kom fram till att hela kosmos inte kretsade kring vårt kära lilla jordklot som tidigare varit den rådande uppfattningen, utan att Tellus istället cirklade runt solen, som i sin tur snurrade runt i utkanten av vintergatan, som i sin tur...

Copernicus blev impopulär när han kom med dessa tråkiga fakta, och nu skrattar vi alla gott åt de dumma medeltidsmänniskorna som inte genast tog till sig av innehållet i hans tjocka och komplicerade bok.

Idag pågår ju något liknande egentligen. Vi får hela tiden ta del av häpnadsväckande rapporter som visar att skillnaden mellan oss och till exempel en genomsnittlig gris är ganska liten när det kommer till kritan.

De är sociala som vi, kan blir glada och ledsna som vi, känner smärta som vi, och de kan till och med prata, även om de kanske inte uttrycker sig så nyanserat som vi. Då känns det ju mindre kul att tänka på hur dessa människoliknande djur har det i köttfabrikerna, och hur de trängs ihop i långtradare på väg till slakt med mera.

Hur går revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen?

Tråkigt nog för grisarna kan de inte gruppera sig i ett fackförbund eller liknande, så de blir aldrig någon reell kraft att räkna med i samhällsapparaten, vilket naturligtvis leder till att de får fortsätta med sitt lidande i evig tid, men som tröst fylla våra magar med grillat fläskkött, som de kallas när de bringats om livet.

Hundarna har tur, de är ju lite fränare och mer användbara, och ungefär lika smarta som en gris. Om en hund skulle behandlas som ett svin, ja då är det katastrof - hunden är ju en medlem av familjen!

Kort sagt - människan är ett djur. Och likt andra djur har vi en massa behov, varav ett tyvärr är revirbehovet!

Ett annat behov vi har är behovet av att passa in i gruppen - ni vet känslan när man gått lite för långt, och de andra börjar titta snett på en och tissla och tassla och allt sånt där som grupper gör och som aldrig får förekomma i skolan eller på arbetsplatser? Man behöver inte ens ha gått för långt, det kan räcka med att man har ett lite annorlunda sätt att uttrycka sig eller vad som helst.

Nej, man vill höra till gänget, det är såväl enklast som tryggast.

Men vad händer då på platser som är som gjorda för att få dessa två vitt skilda behov att krocka? Ja, ni förstår ju naturligtvis att det är de öppna kontorslandskapen jag tänker på!

Revirbehovet, det är ju det som gör att vi vill bo i en lägenhet med vår familj, eller i en villa med ett rejält staket, även om vi inte beväpnar oss med hagelbössa som vissa gör ”over there” för att hålla rent på tomten.

Hur går detta ursprungliga revirbehov ihop med de så vanligt förekommande kontorslandskapen, där en eller annan tygskärm då och då separerar ett eller annat utrymme, men där det i övrigt är fritt springande och pratande som gäller, även om springandet och pratandet helst ska ske med viss återhållsamhet?

Som med allt annat - lite olika bra för olika personer. Men nästan ingen tycker nog innerst inne att det är toppen i alla fall.

Några av oss tar med lite bilder av familjen, kanske ett par teckningar som barnen gjort, någonting som rotar oss i de vi är innerst inne - och som visar alla att detta är min plats minsann, och detta är dessutom en del av den jag är! Eller så tar man med sig en kaffekopp prydd av en bild föreställandes Spindelmannen och sätter ned den på skrivbordet så att kaffet nästan skvimplar över. Haha, här bor jag! Ser ni koppen, va? Den är min, bara min... Spindelmannen, min gamla barndomsfavorit!

Själv använder jag hörlurar för att stänga ute ljuden från landskapet, och när grannen som sitter 90 cm till vänster om mig ganska ljudligt och högaffektivt diskuterar SQL-frågor med en besökare som klämmer sig in mellan oss höjer jag bara volymen och stirrar extra kraftfullt mot en av mina fyra skärmar. Tinnitus, here I come!

Det andra behovet, att vara en del av gruppen, att vara en anpassling, att inte sticka ut, det är det som gör att jag inte reser mig upp och ljudligt förkunnar att jag kräver tystnad och stillhet för att ge mina programmerartankar ro att skapa en algoritm som ska lösa ett till synes omöjligt problem.

I stället sitter jag där under min korkek med hörlurar i öronen och frustration i hjärtat och hoppas på att någon någonstans i världen uppfinner ett annat sorts landskap för oss tappra arbetare. Ett landskap som utgår från att människan är ett djur och inte en robot eller en pusselbit.

/Christian Wåhlander, Sony Mobile Communications AB

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: niklas.hallstedt@kollega.se 
eller lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm