Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Koll av anställda ökar i pandemins spår

Under coronapandemin har fler människor börjat arbeta hemifrån. En effekt av det är att ny teknik för att övervaka den utspridda arbetsstyrkan har ökat lavinartat. Det är en utveckling som vi måste säga nej till, säger Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch.
Publicerad
Shutterstock, Privat
Att övervaka anställda som sitter hemma och jobbar för att pressa dem att jobba hårdare är någonting vi måste säga nej till, anser Jacob Lundberg på Gigwatch. Shutterstock, Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det löpande bandet revolutionerade 1900-talets fabriker genom att göra det möjligt för företagsledningen att själv bestämma arbetstakten, och på så sätt försäkra sig om att arbetarna presterar på maxnivå under den avlönade arbetstiden. Vår tids digitala teknik öppnar för fler sätt att öka produktiviteten, och med hjälp av datainsamling kan prestationer i dag mätas på individnivå.

Ett tydligt exempel ser vi i gigekonomin, där tekniken som företag som Foodora och Uber ursprungligen använt för att koordinera arbetet i stora, utspridda arbetsstyrkor mer och mer utvecklats mot att mäta och betygsätta enskilda arbetares prestationer.

Journalisten Dan Ivarsson, som arbetat som cykelbud under en månad, beskriver i ett reportage hur Foodora genom sin app mäter cykelbudens prestationer ner på sekunden: hur snabbt de accepterar beställningarna, hur fort de cyklar och hur långa stopp de gör på restaurangen och hos kunderna. Resultatet levereras veckovis till buden i form av ett slags betyg, komplett med jämförelser med kollegorna. Sjunker betyget för lågt under medelvärdet riskerar de att få sparken.

När alla strävar efter att hålla sig över medelvärdet innebär det också att ribban hela tiden flyttas uppåt – och att kraven på buden blir allt hårdare. Konsekvenserna är uppenbara: den hårda pressen för med sig en stressig arbetsmiljö, och innebär också fysiska faror när cykelbuden tvingas ta allt fler risker i trafiken för att hålla uppe sitt medelbetyg.

Appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn

Det finns inget som säger att den här typen av arbetsmodell skulle begränsa sig. Mycket talar för motsatsen: under våren har efterfrågan på olika former av övervakningsprogram ökat lavinartat. Det rör sig exempelvis om appar som genom webbkameror håller koll på att du tillbringar hela arbetsdagen framför datorn, som klockar hur mycket tid du lägger på en viss uppgift eller som kontrollerar vilka sidor du besöker under en arbetsdag.

När allt mer arbete börjar utföras hemifrån i coronapandemins spår riskerar det att öppna en sorts Pandoras ask, där allt fler branscher börjar använda sig av datainsamling som ett verktyg för övervakning och kontroll av arbetet. Samma typ av teknologi som används för att mäta prestationerna hos cykelbud som rör sig genom staden skulle lika gärna kunna användas för att hålla koll på en arbetsstyrka som jobbar hemifrån –  en sådan utveckling riskerar att leda till ett ständigt ökande arbetstempo med stress och utbrändhet som resultat.

Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska

Spridningen av teknik för att samla in data om oss på jobbet är något som angår alla oss som arbetar, oavsett om vi jobbar som cykelbud eller som programmerare. När den ökar vinsterna för arbetsgivaren – genom att öka mängden utfört arbete per betald arbetstimme – så är det vi som betalar. Som valuta står vår integritet och vår hälsa, såväl den mentala som den fysiska.

Ökningen i efterfrågan på teknik för att mäta och övervaka arbetet visar att frånvaron av löpande band och fabriker inte per automatik innebär någon ökning av vår frihet. I stället har de ersatts med nya former av kontroll, både mer diskreta och mer effektiva.

Det är dags att vi på allvar riktar blicken mot vilken väg vi befinner oss på och frågar oss om det verkligen är den framtid vi vill ha. Datainsamling har många positiva användningsområden, bland annat inom det medicinska området, men i händerna på företag ser vi hur det förvandlas till ett dystopiskt verktyg designat för att pressa oss till bristningsgränsen.

I allt fler branscher ser vi nu hur teknologi som skulle kunna användas för att förbättra vår livskvalitet och öka vår fritid i stället används för att öka stressen och få oss att arbeta ännu hårdare. Det är en utveckling vi måste säga nej till, och det är nu upp till fackföreningarna att ta sitt ansvar för att garantera vår integritet och vårt välmående på jobbet. Det finns nämligen inget som tyder på att företagen själva kommer att göra det.

/ Jacob Lundberg, medlem i initiativet Gigwatch som granskar gigekonomin.

Tidigare debattartiklar hittar du här

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl